GADE svärmisk-litterär vänskapskrets med namn som musikerna Carl och Edvard Helsted, S. H. Paulli, F. Schram samt skådespelarna F. Höedt och Michael Wiehe. Genom museibesök, recitation, diskussion och musicerande odlade de den frambrytande romantikens filosofi, litteratur, målarkonst och musik, och deras brevstil och umgängeston fick ett visst patos. En konsertresa till Sverige och Norge 1838 var inte utan konstnärligt utbyte. Ganska lovande voro några kompositioner från denna tid: melodin till Ingemanns Paa Sjölunds fagre sletter, som 1838 trycktes i Berggreens Faedrelandshisto-riske digte. För Det kgl. teater skrev han musik till Oehlenschlä-gers Aladdin och på Aug. Bournon-villes initiativ till baletten Faedre-landets muser (1840; tills, m. J. F. Frölich). Gades egentliga genombrott som tonsättare skedde dock med konsertuvertyren Efterklang af Ossian, vars motto var: Formel hält uns nicht gebunden, uns’re Kunst heisst Poesi, och varmed han 1841 vann priset i en tävlan, föranstaltad av Musikföreningen i Köpenhamn. Sedan följde den första symfonin i c-moll, vars 1. sats är byggd på Paa Sjölunds fagre sletter. Efter att ha blivit vrakad av Musikföreningen sändes symfonin till Men-delssohn i Leipzig, som blev överförtjust över det talangfulla verket och uppförde det med stort bifall i Gewandhaus 1843. Härmed var vägen banad för Gades europeiska berömmelse. Han reste till Leipzig, där han fick kontakt med personer som Mendelssohn, Ferdinand David och Schumann, vilka i hänförda vändningar skrevo om Gade i Neue Zeit-schrift für Musik. Ett uppförande av symfonin under egen ledning befäste ytterligare berömmelsen. Efter en resa till Italien fick han anställning som Mendelssohns vikarie och medarbetare ss. lärare vid MK och dirigent vid Gewandhaus. Efter Mendelssohns död 1847 utnämndes Gade till hans efterträdare. Till följd av kriget 1848—50 lämnade Gade sin anställning i Leipzig och vände åter till Danmark, där han som dirigent rekonstruerade Musikföreningen 1850, främst genom uppsättandet av en ny orkester, huvudsakligen rekryterad från H. C. Lumbyes Tivoliorkester. Musikföreningen fick efter detta en dominerande ställning i danskt musikliv genom uppföran-den av de klassiska verken, bl. a. Beethovens symfonier och J. S. Bachs Matteuspassion; här fingo även de flesta av Gades egna större verk sitt uruppförande. År 1851 blev Gade organist Niels Gade. vid Garnisonskyrkan och från 1858 vid Holmens kyrka i Köpenhamn. En kort tid 1862 försökte han sig som kapellmästare vid Det kgl. teater men lämnade anställningen mitt i en repetition, då han inte ville dagtinga med sitt konstnärliga samvete. Tills, m. J. P. E. Hartmann och S. H. Paulli erhöll Gade 1866 ledarskapet för det nyupprättade Kgl. danske musikkonserva-torium, vid vars utbyggande Gades erfarenheter från Leipzig blevo av stor nytta. Åren efter hemkomsten från Tyskland skapade Gade en rad av sina mest insmickrande verk: Elverskud, Et folkesagn (med den berömda brudvalsen), Frühlings-Phantasie, symfoni nr 4, violinsonat nr 2. Inspirationskälla var inte minst förälskelsen i J. P. E. Hartmanns dotter Emma Sophie Christiane (1831 —55), som han äktade 1852. Gades stora sorg över hennes tidiga död utlöstes i melodin till psalmen Udrust dig helt fra Golgatha och i den sjätte symfonin. År 1857 gifte han sig med Laura Mathilde Margrethe S t a e-ger (1833—1915). Gade stod såväl inåt som utåt som den obestridde ledaren inom danskt musikliv; 457 458