DE GODZIN SKY förk. I. O. G. T., ->Musikaliskt folkbildningsarbete, avd. Sverige. de Godzfnsky, George, finländsk kapellmästare, pianist och tonsättare (f. 1914 5/7), en av de populäraste film-, schlager-och underhållningsmusikerna i Finland. de G., som studerat vid MK i Helsingfors, har gästdirigerat vid bl. a. Svenska teatern och Finska operan där och dirig. över 500 grammo-foninsp. Som ackompanjatör har han även gjort sig känd, inte minst tack vare en turné i Östasien och Sydeuropa 1935—36 med Sjaljapin. Verk: 3 operetter, film- och schlagermusik. Goedicke [gö'-], Aleksandr Fjo-dorovitj, rysk tonsättare, pianist och organist (f. 1877 20/2), en av de främsta sov-jetmusikerna av den äldre generationen, blev 1909 prof, i piano-, orgel- och en-semblespelning vid MK i Moskva. Som tonsättare företräder G. den akademiska riktningen. Han tillhör Moskva-skolan och fullföljer Arenskijs, Tanejevs, Rachmaninovs och Skrjabins traditioner. I sina kompositioner eftersträvar han en syntes av rysk melodik och Bachs polyfoni. Sedan 25 år tillbaka framträder G. med orgelkonserter i Moskva och anses särskilt framstående som Bachtolkare. Verk: 4 operor, däribland Virinea (1916) och Macbeth (1943); två kantater; 3 symfonier, 3 uvertyrer, en orgelkonsert (1926), en hornkonsert (1931), en trumpetkonsert (s. å) o. a. orkesterverk; kammarmusik, bl. a. en pianokvintett och en pianotrio; piano- och orgelstycken samt sånger m. m. G. har även arr. ryska folkvisor samt transkriberat verk av Scarlatti, J. S. Bach och Beethoven. — Bild sp. 618. M. S. Goehr [gö:r], Walter, engelsk dirigent och tonsättare av tysk börd (f. 1903 28/5), kom 1933 till England som musikalisk ledare för His Master’s Voice och var 1946—49 ledare och dirigent för BBC Theatre Orchestra. G. studerade först i Berlin och sedan i Wien under Schönberg och Kfenek, var därefter anställd vid Reinhardt-teatern i Berlin och turnerade i Europa 1928—33. Han har som pianist under resor ackompanjerat bl. a. Gigli och Tauber. G. är även dirigent för Morley College Orchestra och lärare där. Som tonsättare har han framträtt med orkesterverk m. m. och visat ett särskilt intresse för filmmusik. G. har också gjort grammofoninspelningar. G. M. von Goethe [gö/ta], Johann W o 1 f-gang, tysk skald (1749—1832). Goethe har med sina skrifter av vitt skilda slag inspirerat många tonsättargenerationer och manat fram det yppersta av deras musikaliska skaparkraft. Själv var Goe the musikaliskt begåvad och tog som barn lektioner i piano och började spela vio-loncell. Längre fram intresserade han sig för teoretiska och vetenskapliga spörsmål i samband med musiken och framlade sina åsikter i kommentarerna till översättningen av Diderots roman Le neveu de Rameau (Rameaus Neffe). I sin Ton-lehre (utg. oavslutad, 1829?) gör han sig till tolk för en psyko-fysiologisk uppfattning av musikens väsen, som upptagits av forskningen i våra dagar. Han framträdde även som tonsättare med en 4-stämmig sättning av In te Domine, speravi. Känt är att Goethe som teaterledare i Wei-mar lade sig vinn om den lyriska repertoaren och ofta bl. a. lät uppföra verk av Mozart. Om veneration för denne vittnar hans försök att skapa en dramatisk fortsättning till Trollflöjten och i lika grad hans uttalade förvissning, att Mozart framför andra tonsättare skulle ha lämpat sig för en förtoning av Faust. Som kompositör av sina dikter värdesatte han f. ö. särskilt Zelter, som var hans musikaliske rådgivare och förtrogne, och i andra rummet Reichhardt. Goethe intresserade sig även för Gluck och erkände Beethovens geni, ehuru han icke fördrog honom som instrumentalmusiker. Han uppskattade tillika Bach och Hän-del och mottog med största hjärtlighet Men-delssohn, när denne 1821 introducerades hos honom av Zelter. Att han lämnade en skriftlig hänvändelse från Schubert obeaktad berodde åtminstone delvis på att Schubert var för honom obekant och för övrigt tillhörde en generation med andra ideal och skönhetsbegrepp. Redan som 20-åring fick Goethe några av sina dikter tryckta med musik av en ung Breitkopf, något senare kom han i beröring med den obetydlige C. Kayser, som förutom dikter även tonsatte sångspel och en opera av honom. Längre fram behövde han icke söka efter tonsättare. Det har sagts, att Goethes poesi är ett slags »Sprechmusik», dvs. musik i sig själv, och att därigenom en tonsättning av hans lyrik försvårats. Men tonsättare ända in i nutiden synas ha vederlagt en dylik uppfattning åtminstone betr, ett stort antal av dikterna. Litt.: W. Bode, Die Tonkunst in G:s Leben (2 bd, 1912); övrig litt.: H. Abert, G. und die Musik (1922); H. John, G. und die Musik (diss. 1927); W. Nohl, G. und Beethoven (1929); R. Rolland, G. et Beethoven (1930; eng. uppl. 1931); W. Engelsmann, G. und Beethoven (1931); F. Blu-me, G. und die Musik (1948); S. Fisch, G. und die Musik (1949); H. J. Moser, G. und die Musik (1949); W. Reich, G. und die Musik. Aus den Werken, Briefen und Gesprächen dargestellt (1949); A. Guttmann, Musik in-G:s Wirken und Werken (1949); tidskr.-art.: E. Istel, 615 616