GREGORIANSK SÅNG kallat endast Gregorianum, det yngsta av de tre sakramentarier, som bilda utgångspunkt för mässliturgin i romerska kyrkan. Traditionen har oriktigt uppfattat g. som ett av påven Gregorius den store utarb. sakramentarium. I den gestalt g. har i flera handskrifter, torde det vara identiskt med det sakramentarium påven Hadrianus (772—795) på begäran sände Karl den store som grund för det liturgiska reformarbetet i Frankiska riket. Till detta sakramentarium fogade teologen Alcuin ett till-lägg av gallikansk prägel. G. har bland de tre gammalkyrkliga sakramentarierna haft den största betydelsen för det romerska missalets historiska utveckling. R. S. Litt.: L. M. O. Duchesne, Origines du culte chrétien (51920); A. Ebner, Quellen und For-schungen zur Geschichte und Kunstgeschichte des Missale Romanum im Mittelalter (1896). Gregoriansk koral ->Gregoriansk sång. GREGORIANSK SÅNG. Den romersk-katolska kyrkans liturgiska sång, den gregoria'nska sången, har sitt namn efter påven Gregorius den store, som enl. urgammal och av modern forskning i allt väsentligt bekräftad tradition gav den liturgiska sången i Rom en fast grundval och genom sin engelska missionering knöt England till påvestolen, vilket i sin tur skulle få ett avgörande inflytande på den greg. sångens utbredning norr om Alperna. Tesen om Gregorius den stores roll för den greg. sångens organisation har i nyare tid betvivlats av Gevaert, som i ett föredrag i den belgiska konstakad. 1889 framlade ej blott en kritik av den traditionella åsikten utan också sin på årslånga omfattande studier grundade åsikt om greg. sång ur historisk och stilistisk synpunkt. Den går i korta drag ut på, att om termen »gregoriansk» överhuvud är berättigad, så bör den hänföras till påven Gregorius II (715—31) el. Gregorius III (d. 741), under vilkas pontifikat den liturgisk-musikaliska organisa-tionsepoken skulle ha avslutats. Denna omfattade två skeden, ett första (425—552), då kyrkans sång väsentligen varit en avart av syllabiskt enkel grekisk-romersk musik i form av melodiskt varierade formler (nomoi), och ett andra (till 700), då intrycken från den bysantinska kyrkomusikens melodiska yppighet skulle ha framkallat den utsirade (melismatiska) stilen i sånger som responsorier, introitus, gra-dualia, alleluia o. s. v. En översikt av den greg. sången får man kanske bäst genom att systematiskt granska 681 densamma ur historisk, liturgisk, musikstilistisk och uppförande-praktisk synpunkt för att till sist skärskåda dess teori. Den första synpunkten fäster sig vid denna sångs första utveckling och geografiska utbredning över allt större delar av Europa samt vid de därmed sammanhängande utvidgningarna i dess repertoar, men också vid de ofrånkomliga riskerna för en tra-ditionsförstöring. En liturgisk granskning av greg. ‘sång ger oss möjlighet att förstå dess formella uppbyggnad; den är ju dock ytterst en tonande realisering av katolsk liturgi! Insikten härom är nödvändig också vid bedömningen av dess melodiska stil och sättet för denna musiks uppförande, liksom för förståelsen av dess teoretiska grundvalar. Historia. Den greg. sångens egentliga utveckling börjar med Konstantin den stores religionsedikt i Milano 313, enl. vilket »ingen människa finge sakna frihet att följa och välja de kristnes sed och kult». Därmed hade möjlighet beretts för att ge gudstjänstfirandet en konstnärlig inriktning. »Det århundrade som skapat de stora basilikorna har också inaugurerat den liturgiska sångens konstnärliga utveckling» (P. Wagner). Dittills hade gudstjänstsången närmast bestått i att man gemensamt sjöng psalmer ur Psaltaren efter den metod, som av ålder tillämpats i de judiska synagogorna, där en »försångare» sjöng verserna och menigheten mellan dem inpassade en kort »refräng», respon-sorial' psalmodi. Till sådana korta sentensar-tade refränger hörde bl. a. ropen »amen», »alleluia», den s. k. lilla doxologin Gloria patri o. d. Den nya tid som inbröt med Konstantins edikt betydde ett enastående uppsving för kyrkosången. Särskilt de österländska sammanslutningarna av fromma (föregångare till ordensväsendet) togo sig ivrigt an utbildningen av kyrkosångare (cantores) och inrättade sångskolor. Inom deras krets utvecklades en ny sångpraxis, den antifoniska psalmodin, dvs. sättet att sjunga psalmverser växelvis i (enstämmig) kör på en och samma melodiska formel och med inskjutandet av ett kort refrängstycke (antifon). Detta sätt praktiserades också i den judiska tempelmusiken men förutsatte en skolad personal, som ej stod de första kristna till buds. Organiserandet av sångskolor (i Rom trol. redan på 300-talet) och gosskörer gjorde den antifoniska psalmodin möjlig. Den infördes (närmast från Antiokia) av biskop Ambrosius i Milano i slutet av 300-t. och spred sig snabbt över hela den västerländska kyrkan. Förbundet med biskopens namn är också införandet i latinsk kyrkomusik av hymnen, som skiljer sig från övrig kyrkosång i två viktiga avseenden: den följer ett regelbundet metriskt-rytmiskt mönster, och dess texter äro icke-bibliska. Under denna första epok i kyrkosångens utveckling har den kristna Orienten gått i spet- 682