GREGORIANSK SÅNG sen och Västerlandet följt efter. Spår av denna östliga dominans utgöra kvarlevande rester av grekiskt liturgispråk i gr eg. sång (t. ex. i den ålderdomliga långfredagsliturgin) el. av texter, som trol. översatts från grekiskt original. Medan den intensivt uppblomstrande grekiska hymnodiken från 600-t. emellertid synes ha medfört en omdaning av bysantinsk kyrkosång därhän, att bibeltexterna successivt skjutits i bakgrunden för fri diktning, fasthöll den romerska vid bibelordet, även om påverkningar österifrån gjorde sig gällande i form av troper, sekvenser och rimmade officier. På den östvästliga grundvalen utbildades i Europa några liturgiska särtyper, den milane-siska (el. ambrosianska), den gallikanska, den mozarabiska (el. spanska el. västgotiska) och den romerska (el. gregorianska). Särskilt stark inbördes släktskap visar den gallikanska med den mozarabiska och bägge med den milane-siska. Musikaliskt äro de fyra dialekterna varandra än mer närstående. I den urkristna kyrkan stod nattgudstjänsten (vigilierna = nattvakorna) i förgrunden, och de orientaliska asketförbunden organiserade med tiden sina fromhetsövningar till en krets av gudstjänster dygnet runt, som vann efterföljd i Europa. Där utformades denna tidegärd efter den helige Benedictus’ av Nursia Offi-cium divinum för de första västerländska (be-nediktin-)klostren. För den konstnärliga utvecklingen av kyrkosången blev dock den romerska mässan viktigare. Dennas form bestämdes av offerhandlingsceremonielet i de påvliga stationskyrkorna i Rom och fastlades av Gregorius den store. Det musikaliska organet för hans verksamhet var den av honom organiserade romerska sångskolan (Schola Cantorum). Med Gregorius kan sålunda den liturgisk-musika-liska organisationsepoken anses avslutad. Den fortsatta utvecklingen sammanhänger främst med den greg. sångens utbredning över allt vidsträcktare missionsområden. Stor betydelse fick därvid Gregorius’ initiativ till missionering bland angelsaxarna. Den mo-deration och klokhet, varmed den genomfördes, var så mycket viktigare, som där redan fanns en viss irisk kristen kultur, en egenartad sammansmältning av antika traditioner, gallikansk liturgipraxis och ett efter gaelernas klansedvänjor lämpat klosterväsende. En synod i Yorkshire 664 beslöt, att den iriska liksom den engelska kyrkan skulle stå under Roms överhöghet. Kristet statsbyggande och hierarkiska tendenser segrade. Två lysande representanter för den romerska andan äro Beda Venerabilis (d. 735), berömd för sin anglosaxiska kyrkohistoria och även hymndiktare, och hans lärjunge Alcuin, som stod vid Karl den stores sida som liturgisk och kyrkomusi-kalisk rådgivare. Andra representanter för den vittfamnande iriska kontinentalmissioneringen blevo klostergrundare el. -organisatörer i Frank- 68.3 rike, Italien, Schweiz, Tyskland och Österrike. Bland berömda iriska munkar märkas Notkers lärare Moengal-Marcellus och tropdiktaren Maelmuire-Tuotilo, vilka verkade i det över irem S:t Gellachs grav på 720-t. byggda berömda S:t Gallenklostret. Reichenau-klostret vid Schaffhausen grundades däremot ej (som påståtts) av en irisk munk utan av den helige Pirmin från Spanien. Den greg. sångens seger över den gallikanska dialekten i Frankrike avgjordes av den karo-lingiska dynastin som främjare av enhetlighet även i liturgiska ting. Därvid blev Metz genom biskop Chrodegangs ansträngningar den viktigaste tidiga stödjepunkten för greg. sång utanför Italien, följd av en rad berömda sångskolor i Rouen, Toul, Dijon, Cambrai, Chartres och Nevers, vilka alla ägnade sig åt odlingen av »cantilena romana» (el. »carmen gregoria-num», som den ffg. benämnes i ett påvebrev från mitten av 800-t.). I samband med denna uniformering uppstodo givetvis svårigheter, vilka ej bara sammanhängt med en naturlig konservatism i kyrkliga ting utan också därmed, att den greg. sången varit sångligt rikare utvecklad än gallikansk dialekt och vilade på en något annorlunda artikulation. — På tysk botten intog givetvis Karl den stores Aachen — särskilt under Alcuins tid — en viktig ställning som centrum för denna sång, vidare de ovannämnda benediktinklostren S:t Gallen med diktar komponister och lärde som de båda Not-ker (Balbulus och Physicus), Iso och Tuotilo och Reichenau med Hermannus Contractus, S:t Maximin vid Trier, Hirschau m. fl. Bland Alcuins lärjungar märkes Amalar, vars text-reviderade antifonale skulle bli grundvalen för cisterciensernas och premonstratensernas koralreform. Den iro-skotska kontinentalmissioneringen utsträckte sin verksamhet också till Norden, där de kristna konungahoven (Sven Tveskäggs i Danmark, Olav den heliges i Norge, Olov Skötkonungs i Sverige) och benediktinklostren (ss. i Odense i Danmark och på ön Selje i Norge) blevo de första odlingshärdarna för greg. sång under 1000-t. Lunds upphöjelse till ärkestift (1103) och den även i Sverige kort därpå dokumenterade fastare kyrkliga organisationen i biskopsdömen (Skara, Sigtuna, Linköping, Tuna, Strängnäs och Västerås) måste samtidigt ha förutsatt upprättandet av sångskolor i stiftsorterna. Cisterciensorden knöt på 1100-t. den unga svenska kyrkoprovinsen fast till Rom och upprättade den första kända skriptorian för liturgiska böcker (i Värnhem). Redan under detta sekel synes en viss konstnärlig uttrycks-vilja i traditionell stil ha gjort sig gällande i Norden på liturgiskt-musikaliskt område, som framgår av officierna till helgonen Olav (d. 1030) och Knut IV (d. 1086); i Sverige stå offi-ciema till den helige Sigfrid och Botvid (sannolikt skrivna omkr. år 1200) på ett liknande 084