GREGORIANSK SÅNG utvecklingsstadium. Men det är under 12—1300-t., som den liturgiska diktningen och musiken i en nyare stil (hymner, sekvenser, rimofficier) slår ut i blom i Norden under de inspirerande intrycken från det konstnärligt ledande Frankrike, förmedlade främst av dominikanorden, men även genom nordiska studenters studiefärder till Paris. Redan under den »karolingiska renässansen» spåras allt tydligare dessa tendenser i latinsk kyrkomusik att insmälta poetiska texter och musikstycken i gudstjänsten. Den direkta anledningen härtill var nya, för hela kyrkan giltiga högtider men också och mest det växande antalet helgon och skyddspatroner inom de ny-kristnade områdena, även om nu de flesta av dessa heliga martyrer och bekännare ägde blott lokal betydelse. (Jfr ovan vad som sagts om nordiska helgon.) Utan att förringa den västerländska vilja till konstnärliga uttryck, som dessa poetiska texter, troper, sekvenser, rimofficier och hymner vittna om, har man likväl svårt att ej däri jämväl, ja kanske i första hand, se reflexer från den bysantinska kyrkans hymnodik. Även den allt tydligare fixerade greg. musikteorin liksom den greg. sångens specifika notskrift, neumerna, uppvisa grekisk-bysantinska drag. Neumskriften betydde visserligen en minneshjälp för den av en allt större melodibörda tyngde kantorn men befriade honom ingalunda från stödet av muntlig tradition. Ju längre denna hade tänjts ut över avlägsna mis-sionsfält och ju mera den måste uppbäras av dessas infödda sångare, desto större hade farorna blivit för traditionsförvanskning. Helt ha dessa faror ej undvikits, men i stort sett måste man förvånas över troheten och segheten i den greg. sångens fortplantning. Guidos av Arezzo sammankoppling av linjesystemet med neumerna till koralnotskrift kan därför ej skattas nog högt som en lösning av ett problem, vilket måste ha tett sig nästan förtvivlat. Men även notskriftsreformen blev i någon mån en musikalisk reform, så till vida som den kom att betyda en diatonisering av greg. sång och ej förmådde fixera uppförandepraktiska maner, sång- och artikulationsvanor, som kanske ytterst härrört från orientalisk forntid. Denna självständighetsprocess började märkligt nog vid dén ödesdigra tidpunkt, då de båda kristna kyrkorna skildes åt av den stora schismen för att därefter vandra vidare, var och en åt sitt håll. Guidos notskriftsreform förmådde ej heller fixera det rytmiska utförandet från äldre tid. Detta blev så mycket ödesdigrare för den greg. sångens tradition, som den flerstämmiga musiken efter andra årtusendets inbrott sakta men säkert tillkämpade sig en dominerande ställning som den ledande konstmusiken och med utbildande av en egen estetik tryckte sin stämpel på denna sång. Polyfonins cantus firmus-teknik' framtvang en rytmisk nivellering av koral tematik, humanismens anknytning till 685 antik, latinsk prosodi verkade upplösande på recitationspraxis, och mensuralteorins omtolkning av ligaturerna minskade förståelsen för melismatisk stil. Melismfiendskapen, som redan under karolingisk tid kommit till uttryck i beskärning av de orientaliskt asymmetriska vokaliserna, gjorde sig gällande även under senmedeltiden. I sin mån är en dylik förkort-ningstendens endast ett led i en allmän strävan efter beskärning av det liturgiska ceremo-nielet. Man bör minnas, att mässofficiet utbildats som påvlig gudstjänst och därpå tvångsvis måste lämpas efter världskyrkornas enklare maskineri. Tidegärden å andra sidan hade utformats som en klosterliturgi (monastiskt officium), avsedd att utföras in choro, men kunde ej heller i det inom franciskanorden nedskurna skicket »efter den romerska kurians sedvänja» (secundum consuetudinem curiae Romanae) genomföras i världskyrkornas praxis. Nattkursen med sina rika responsorier föll där helt bort, och kravet på ett gemensamt utförande uppgavs och ersattes med enskild, tyst läsning (breviarieplikt). Förkortningstendensen framträder även i de senmedeltida kyrkliga handböckernas uppläggning. »Breviarium» är bokstavligen beteckning på ett förkortat, systematiskt och de-tempore-mässigt ordnat utdrag ur en rad liturgiska specialböcker: psalterium, antifonale, responsoriale, capitulare, oratio-nale, lektionarium, hymnarium etc. Liturgisk karaktär. Den greg. sången fördelar sig ur liturgisk synpunkt på två grenar, mässa och tidegärd, vilka vardera grupperar sitt material såväl systematiskt som efter kyrkoåret (de tempore). Mässans texter och musik kunna samlas till en enhet, Missale plenarium (ty. Vollmissale), men uppträder i regel som textbok för sig (missale), i vars mitt (den med noter försedda) mässkanon (->Canon missae) står, och som sångbok, graduale (väl att skilja från sångstycket med samma namn!), för sig. Tidegär-dens texter samlas i ett breviarium (jfr ovan), och dess musikdel benämnes antifonarium el. antifonale. Text- och musikmaterialet är systematiskt grupperat så till vida som liturgiskt likartade fester bilda enheter, inom vilka de-tempore-principen härskar. Sålunda omfattar antifonalet 1 Ordinarium officii (tidegärdens ordinarium), dvs. formulär för tidegärdsguds-tjänsterna under en vanlig (ordinär) vecka (hebdomada), såvida ingen fest av högre liturgisk rang bryter ramen, 2 Proprium de tempore (tidegärdens proprium), dvs. formulär för kyrkoårets stora högtider (jul, påsk etc.), ordnade i tidsföljd fr. o. m. vespern före 1. ad-ventssöndagen intill 24. söndagen efter pingst, 3 Proprium sanctorum (tidegärdens helgonpro-prium), dvs. formulär för helgondagarna fr. o. m. 20/ii (den helige Andreas’ vigilia) t. o. m. 26/i2 (Sylvester), 4 Commune sanctorum (tidegärdens gemensamma helgonofficier), dvs. tide- 686