GREKLAND men i Strassburg åt den protestantiska kyrkomusiken, som han berikade med bl. a. några koralmelodier. G. har möjl. komp, melodierna i SvK 1939 nr 25 och 79. I samlingsverk från 1500-talet finnas ett antal 4-st. tyska körvisor av G., av vilka 3 äro tryckta i PÄPTM 29. G. utgav även en lärobok, Elementale musicum ... (1544; 21546). I.S. GREKLAND. Den sydligaste av Balkanstaterna, konungariket Grekland (Hella's) (7 336 000 inv. 1940), blev självständig stat först år 1830 efter att i nära 2000 år varit lydrike under främmande makter. Under den långa perioden av turkisk överhöghet (1461—1830) var Greklands kulturella utveckling skild från det övriga Europas. En musikodling i modern mening kom därefter endast så småningom till stånd; denna har, främst beroende på de ständiga politiska splittringarna inom landet, ännu icke fullt konsoliderats. Antiken. Intet kulturfolk har ägnat musiken ss. konst och vetenskap, moraliskt och pedagogiskt medel ett så lidelsefullt intresse som antikens greker. Det avspeglas i deras hjälte- och gudasagor liksom i de talrika bevarade musiktraktaterna och de filosofiska och politiska skrifterna. Likväl hade denna konstart ej sina eg. rötter i Hellas’ jord utan i den gamla Orienten, främst M. Asien, och Egypten. Trots all den statsmannavisdom, den filosofiska och teoretiska begrundan, som antikens greker ägnade musikaliska företeelser, kommo de sig ej för med att i någon större utsträckning uppteckna sin musik, vilket har haft till följd, att vi äga i behåll blott ett knappt dussin korta, i flera fall fragmentariska notminnesmärken från hela den antika och senantika kulturepoken. Bilder och enstaka instrumentfynd, teoretiska och filosofiska skrifter om musik och jämförelser med andra kulturfolks och med de nu levande naturfolkens inställning till musik måste sålunda bli den väsentliga grunden för vår uppfattning om antikt tonspråk i stället för notdokumenten själva. 697 Historik. Den antika musikhistoriens äldre skeden förlora sig i sagans dunkel, dess förgrundsfigurer äro mytiska gestalter el. resultaten av rationalistisk historiekonstruktion. Men det är betecknande, att de nästan alla representera utifrån kommande musikinflytelser: Orfeus var från Trakien, Olenos och Marsyas från M. Asien, Olympos var frygier och Thaletas från Kreta. Det grek, instrumentariet pekar likaledes på inflytelser utifrån: den apollinska lyran el. kithåran, grekisk konstandas symbol, är liksom den homeriska tidens lyraartade tonredskap (bazrbitos, kPtharis, fo'rminx) av egyptiskt el. mindreasiatiskt ursprung, den med kitharan segerrikt tävlande skalmejtypen aulos (avlos) kom från M. Asien i samband med den orgiastiska Kybele-kulten, och även de olika arterna av harpor (magadfs, pektis, sambyke, trfgonon etc.) ha hämtats utifrån. Särskilt starka voro Grekjands förbindelser med Egypten, Assyrien och Babylonien under den mykenska perioden, som avslutades med den s. k. doriska vandringen (ca 1100 f. Kr.), varigenom det militärt disciplinerade handelsfolket dorerna underkuvade den äldre befolkningen i Thessalien, Argos, Lakonien, Messe-nien, Korint och Sikyon, liksom på Kreta och Rhodos. Musiken spelade en viktig roll inte bara inom kulten utan också vid de talrika furstehoven. De homeriska dikterna (900—700 f. Kr.) berätta såväl om folkliga arbets-, bröllops- och sorgesånger som om de höviska aoidernas hjältedikter, som följde bestämda melodischemata, nomoi, och alltid beledsagades av forminxinstrumentets spröda knäpptoner. Däremot nämnes intet om den senare så betydelsefulla etosläran el. om någon självständig instrumentalmusik annat än till dans. Efter den grek, nationalstatens konsolidering och småkungadömenas omvandling till republiker framträder tonkonsten tydligare vid de stora nationella spelen (agönoi). Kitharodi. Aoidernas konst synes ha utvecklats i två riktningar, dels i rhapsodernas deklamatoriska stil, som frigjort sig från det melodiska elementet men fasthöll dess metrisk-rytmiska struktur i form av prosodiska schemata, dels i kitharodiken med utvecklad melodik. Den kitharodiska konstens ledare var Terpandros från Lesbos, som genom sin seger vid Kar-neiosfesterna 676—73 f. Kr. införde den eoliska kitharodin i Sparta. Han använde homeriska texter, som han skickligt fördelade på konst -rika nomoi. En något yngre samtida var jo-niern Archilochos från Paros, vars odling av jambiska och trokaiska versmått tyder på inverkan från folkliga melodier i tripeltakt. Plutarchos (kap. 28) tillskriver honom äran att ha infört det heterofona spelet (krousis hy-po ten odén) och det parakatalogeiska (me 698