GREKLAND Orfeus spelande kithara. Antik vasmålning. visatorisk kcmposition, kör och solister uppträdde i effektfulla kontraster, tonmåleri och virtuossång i högt stämläge härskade, och texten tycktes ha blivit något rätt oväsentligt. Sådan framträder dityramben hos milesiern Timothevs, som man också tillskrivit utökningen av kitharans strängantal till 11. Förmodligen har den även spelat någon roll för den uppdrivning av den absoluta tonhöjden (i övertersen), som synes vara ett virtuositetens vanliga följdfenomen. Sina största triumfer firade denna nya stil inom tragedin hos den tredje väldige atenske dramatikern, Euripides (480—406). Hans fördjupade psykologiserande konst hade behov av stegrade solistisk-musikaliska uttrycksmedel, vilket hade till följd, att de slutna formerna ersattes av fria, monodiskt formade soloscener och att kören ställdes i bakgrunden. Även enharmoniken synes ha kommit till användning. Under denna grek, »barocktid» utvecklades nu även instrumentalspelet till en självständig konst i form av kitharistik och auletik i samband med en utvidgning av tonomfånget uppåt och nedåt. Även den musikaliska forskningen nådde en storhetstid under den inbrytande alexandrinska epoken från 330-talet f. Kr.; man kan erinra om sådana namn som Alexanders egen lärare, Aristoteles, Aristoxenos från Ta-ranto, Euklides, Eratosthenes, Didymos och Klaudios Ptolemaios. — Även om man tar i betraktande, att varje tidsålder brukat upp 701 stämma klagovisor över samtida konsts ytlighet och förfall, så kan man svårligen betvivla, att antik musikkultur vid denna tid befann sig i utförsbacken. Inte heller romarna förmådde hejda detta förfall, som tvärtom hos dem antog ännu ohölj dare former. ->-Rom (Antiken). Notskrift. Innan framställningen övergår till grek, teori, måste några ord ägnas den antika notskriften, ty liksom teorin utgår den i viktiga hänseenden från lyra- (kithara-)tekniken och underlättar sålunda förståelsen för det teoretiska betraktelsesättet. Grekerna ägde en instrumental och en vokal notskrift. Den förra var utvunnen direkt ur spelsättet på den 3—5-strängade lyran och alltså helt enkelt en lyra-tabulatur med feniciska bokstäver. Lyran var stämd i anhemitonisk (halvtonslös) pentatonik (dvs. uppifrån och nedåt räknat: el-d1-h-a-g-e-d), och notskriften anpassades därefter. De självständiga symbolerna betecknade det 3—7-strängade instrumentets lösa strängar, vilkas namngivning tydligt anger utvecklingen: e1 (néte), d1 (paranéte), h (paramése), a (mé-se), g (lichanos), e (hypåte), d (parhypåte). Mése- (dvs. mittel-)strängen har på ömse sidor två yttersträngar (néte och hypåte, lägsta och högsta), vilka alla tre ha strängar bredvid sig (parå). Endast en sträng (ton) kallas på annat sätt: g (lichanos = pekfinger), uppenbarligen emedan den från början ej hade nå 702