GURNEY Som drivande kraft vid musikfesterna i Frei-burg verkade Gurlitt även för modern tonkonst, och genom sitt arbete inom Jugend-Singbe-wegung — tills, m. P. Hindemith — och skol-musiken gjorde han Freiburg till en av föregångsorterna i Tyskland på dessa områden. I sitt vetenskapliga författarskap fördes Gurlitt från tysk musikhistoria kring Praetorius och J. S. Bach över till medeltiden, vars strukturella släktskap med protestantisk ortodoxi han sökte levandegöra. Vad han främst velat fånga och klargöra i sina arbeten är de äldre epokernas idévärld. Av äldre musik har Gurlitt utg. orgelkomp, av M. Praetorius (i AMW 1921; med historisk inledning 1930), D. Buxtehude, Kirchenkan-taten (i saml.-utgåvan av Buxtehudes verk, bd 1—2, 1925—26), M. Praetorius, Syntagma mu-sicum 2: De Organographia (1929) och Poly-hymnia caduceatrix et panegyrica... (i M. Praetorius, Gesamtausgabe der musikalischen Werke... bd 17:1—2, 1930—33), Ausgewählte deutsche Chormusik der Reformationszeit (1931) samt G. Binchois, Sechzehn weltliche Lieder zu 3 Stimmen... (i Chorwerk 22, 1933). Skrifter: H. Riemann und die Musikgeschichte (i ZMW 1918/19), Burgundische Chanson- und deutsche Liedkunst des 15. Jahrh. (i Kongress-Bericht, Basel 1924), Zur Geschichte und ilber Prinzipien der Registrierkunst in der alten Orgelmusik (i Kongressvortrag, Leipzig 1925), Die Wandlungen des Klangideals der Orgel im Lichte der Musikgeschichte (i Bericht über die Freiburger Tagung für deutsche Orgelkunst 1926), Musikgeschichte als Geisteswissenschaft (i Bericht der Philologentagung, Göttingen 1927), Schumann und Beethoven in ihren Skiz-zen (i Kongress-Bericht, Wien 1927), Alte und neue Polyphonie im Kampf um das musika-lische Bildungsideal (i Bericht der Reichsschul-musikwoche, Darmstadt 1927), Zur gegenwärti-gen Orgel-Erneuerungsbewegung (i Musik und Kirche 1929), Zur Adam von Fulda-Frage och Fr.-Jos. Fétis und seine Rolle in der Geschichte der Musik-Wissenschaft (båda i Congress Report, Liége 1930), Johann Walther und die Musik der Reformationszeit (i Luther-Jahrbuch 1933), J. S. Bach ... (1933; 31949), Zur Bedeutungs-geschichte von »musicus» und »cantor» bei Isidor von Sevilla (i Kongressbericht, Basel 1950), Johann Sebastian Bach in seiner Zeit und heute (1950), Hugo Riemann (1950) o. a. G. P. Gurney [gö:'ni], Ivor, engelsk tonsättare (1890—1937), främst uppmärksammad för sina sånger, som präglas av intensiv känsla för melodisk linje och dess samband med ordens valör. G. var först kyrkosångare i Gloucester och stud, senare för Stanford, Vaughan Williams m. fl. vid Royal Coll. of Music i London. I sina verk står han vid sidan om de moderna experimentella strömningarna, hans stil har rötter såväl hos Beethoven och Schubert som hos Parry och Vaughan Williams. G:s huvudsaki. inspirationskälla var gamla ballader och elisabethansk lyrik. Verk: Sångcyklarna Ludlow and Teme (1924), The western playland (1926), A Shropshire lad och Light out; By the Bierside och In Flanders, sånger med ork.; Gloucestershire, ork.-rapso-di; tre stråkkvartetter; The apple orchard och Scherzo för violin och piano. H. M-g Gu'rvin, Olav, norsk musikhistoriker (f. 189 3 24/12), föreläste i musik vid univ. i Oslo 1937—42 samt 1945—47, då han blev docent i musikvetenskap där. G. är sedan 1943 red. för tidskr. Norsk musikkliv och sedan 1945 musikkritiker i Verdens Gang. Tills, m. Ö. Anker har han utg. R. Nordraaks saml. verk (1942—44) samt Norsk Musikkleksikon (1948—49). G. var 1920—25 lärare vid Nesna seminarium, 1926—27 överlärare vid Stord seminarium. Är 1928 blev han cand. philol. och mag. art. samt 1938 dr phil. Han var kördirigent i Oslo 1928 —47 och gav då konserter inom och utom landet.—Medarb. i detta lexikon under sign. O. G-n. Skrifter: Litt om Johan Svendsens dagbok frå Islandsferda 1867 (i NM 1937), Frå tonalitet til atonalitet (1938), Rundsangboka 1 (1942) och Norsk folkemusikk (i Ord och bild 1950). H. K. Gu'sla el. g u's 1 e, jugoslaviskt ensträng-at fidla-instrument, som under det första årtusendet e. Kr. vandrat från Asien till Europa och än i dag i oförändrad form och med bibehållen spelteknik användes av de jugoslaviska hjältesångarna (gus-lari) som beledsagande instrument. Instrumentets ålderdomliga karaktär framgår tydligt av helgade traditioner, som böra sättas i samband med dess olika delar* och beskaffenhet: den av ett enda trästycke urholkade resonanslådan, locket av djurskinn, den ofta synnerligen vackert snidade halsen utan grepp -bräde, strängen av hästhår, vilken fästes upptill med en underifrån ställd skruv m. m. Guslan hålles mellan knäna och spelas med stråke (gudoM av täml. primitiv karaktär, liknande en kontrabasstråke. Enl. gammalslaviskt maner griper vänstra handen strängen från si- Gusla. 791 792