ITALIENSKA SYMFONIN Konsertinstitutioner finnas i flera städer, bl. a. i Rom (Accademia di Santa Cecilia) och Milano (Societå del Quartetto). Dessutom konsertera flera teaterorkestrar, t. ex. La Scala-orkestern i Milano, och en stor mängd amatörensembler. Stor betydelse ha de på snart sagt varje ort verksamma biåsorkestrarna (banda musicale) med bl. a. klassisk musik och opera-transkriptioner på repertoaren. I ett flertal städer finnas även musiksällskap, vilka bl. a. odla kammarmusik. Bland dessa kunna nämnas Accademia Filarmonica i Rom, Accademia Chi-giana i Siena o. a. i Neapel, Florens och Bo-logna. — Den yngre generationen visar minskat intresse för opera till förmån för konsertmusik. I Florens har den it. sektionen av Internationella sällskapet för samtida musik (pres.: L. Dallapiccola) sitt säte. Internationellt konserterande kammarmusikensembler äro Quintetto Boccherini, stråkkvartetterna Quartetto di Roma, Nuovo Quartetto Italiano samt Trio de Trieste. Musikundervisningen ombesörj es främst av kons, i Rom (Cons. di S:ta Cecilia), Neapel (Cons. San Pietro a Maiella), Florens (Cons. musicale Luigi Cherubini), Genua (Civico liceo musicale Nicolö Paganini), Palermo (Cons. di musica Vincenzo Bellini) o. a. städer. En rad musikbibliotek äga utomordentligt viktiga saml. ss. Vatikan-bibl. i Rom, S. Markus-kyrkans arkiv i Venedig, Ambrosiana i Milano samt Liceo musicale och Biblioteca universitaria i Bologna. Medan musikhistoria finns som undervisningsämne vid alla MH (MK), är univ. i Florens det enda med lärostol i ämnet. Jämförande art.: Bologna, Brescia, Cremona, Ferrara, Florens, Milano, Neapel, Rom, Venedig. Monumentauppl.: Biblioteca di raritå musi-cali (9 bd, 1884—1915); L’arte musicale in Italia (7 bd, 1897); Monumenta polyphoniae italicae (2 bd, 1930—36), Istituzioni e monumenti dell’ arte musicale italiana (6 bd, 1931—39); La lauda e i primordi della melodia italiana (2 bd, 1935); Feste musicali della Firenze Medicea (1480—1589) (1939); Pubblicazioni delFistituto italiano per la storia della musica (3 bd, 1941— 42); I classici musicali italiani (13 bd ff., 1941— 43 ff.); I classici della musica italiana (36 bd). Litt.: Folkmusik: W. Keller, Das toskanische Volkslied (diss. 1908); W. Danckert, Das eu-ropäische Volkslied (1939). Allmänna översikter: LavE 2; AdHM; C. Burney, The present state of music in France and Italy (1771; flera uppl.); G. Orloff, Essai sur 1’histoire de la musique en Italie... (1822); E. Naumann, Italienische Tondichter von Palestri-na bis auf die Gegenwart (1876; 21877); G. Ma-sutto, I maestri di musica italiani del nostro secolo (31884); R. A. Streatfeild, Masters of Ita-lian music (1895); G. Roncaglia, La rivoluzione musicale italiana (secolo 17) (1928); A. Lualdi, Il rinnovamento musicale italiano (1931; med verkfört.); F. Torrefranca, Le origini italiane del romanticismo musicale (1930); W. Korte, Studie zur Geschichte der Musik in Italien im ersten Viertel des 15. Jahrh:s (1933); G. Roncaglia, Il melodioso settecento italiano (1935); I. Pizzetti, La musica italiana delFottocento (1947); Grace O’Brien, The golden age of Ita-lian music (1948; med bibliogr.). Specialarbeten: S. Arteaga, Le rivoluzioni del teatro musicale italiano dalla sua origine fino al presente (3 bd, 1783—88; ty. uppl. 1789); F. Caffi, Storia della musica sacra nella giå cap-pella ducale di San Marco in Venezia dal 1318 al 1797 (2 bd, 1854—55); N. L. Diehl, Die Gei-genmacher der alten italienischen Schule (1877); H. Kretzschmar, Die venetianische Oper und die Werke Cavalli’s und Cesti’s (i VJ 1892); H. Goldschmidt, Die italienische Gesangsmethode des 17. Jahrh:s und ihre Bedeutung für die Gegenwart (1890; 21892); L. Torchi, La musica istrumentale in Italia nei secoli 16, 17 e 18 (i RMI 1897—1901); H. Goldschmidt, Studien zur Geschichte der italienischen Oper im 17. Jahrh. (2 bd, 1901—04); O. Chilesotti, Note circa alcuni liutisti italiani della prima meta del Cinque-cento (i RMI 1902); A. Schering, Zur Geschichte des italienischen Oratoriums im 17. Jahrh. (i PJ 1903); G. Pasquetti, L’oratorio musicale in Italia ... (1906); H. Kretzschmar, Bei-träge zur Geschichte der venetianischen Oper (i PJ 1907, 10 och 11); D. Alaleona, Studi sulla storia delForatorio musicale in Italia (1908); E. Dent, Italian chamber cantatas (i The musical antiquary 1910/11); W. J. Henderson, Some forerunners of Italian opera (1911); A. Soubies, Le théåtre italien de 1801 å 1913 (1913); M. Scherillo, L’opera buffa napoletana durante il settecento (21917); A. Della Corte, L’opera co-mica italiana nel ’700 ... (2 bd, 1923); F. Liuzzi, Drammi musicali dei secoli 11—14 (i Studii medievali 1930); H. A. Sander, Italienische Mess-kompositionen des 17. Jahrh:s (diss 1932); K. Jep-pesen, Die mehrstimmige italienische Lauda um 1500 (1935); G. Pannain, La musica strumentale in Italia (1939); A. Einstein, Canzoni, sonetti, strambotti e frottole ... (1941); W. H. Seltsam, Literary sources of secular music in Italy (1943); A. Einstein, The Italian madrigal (3 bd, 1949). L S. Italienska konserten kallas J. S. Bachs konsert i F-dur för cembalo — »nach italiänischem Gusto componirt» —, som han lät trycka 1735 i Clavierübung 2. Verket är en tresatsig komp, utan ork. och följer den it. solokons:s (el. uvertyrens) typ. Italienska operasällskap i Sverige ->Opera. Italienska symfonin, populär benämning på Mendelssohns symfoni nr 4 A-dur op. 90, komp. 1830—33 (London 1833); omarb. och uppf. i slutgiltig form: Leipzig 1849. 53 54