JANSON Janson, Agnes Sofia Charlotta, sångerska, alt, och sångpedagog (1861—1947), från 1900 verksam i Australien, där hon blev berömd för sin utmärkta Carmen; prof, vid Melbourne Univ. 1907—27. Efter stud, för bl. a. J. Günther vid MK i Sthhn deb. J. 1883 som Azucena i Trubaduren på K. teatern, där hon var anställd till 1885; stud, därefter i Rom, Milano, Paris och London, där hon gav konserter och under 5 säsonger tillhörde Covent Garden. I Sthlm kon-serterade J. 1887 och 98. — Litt. et art. 1909. Roller (u. n.): Fides i Profeten, Siebel och Martha i Faust, Amneris i Aida, Bergadrott-ningen i Den bergtagna, Bera i Harald Viking m. fl. H. M-g Janson, Thore Mauritz, klarinettist (f. 1914 22/ø), sedan 1948 1. klarinettist i Konsertföreningen i Sthlm. J. har stud, för Hessler vid MK i Sthlm och blev 1939 1. klarinettist i Gävleborgs läns or-kesterfören.; erhöll 1942 samma befattning i Gbgs orkesterfören., där han även var lärare i orkesterskolan. Han har dessutom framträtt som solist och kammarmusikspelare. — G. 1948 m. violinisten Matla Temko. H. M-g Janssen, Herbert, amerikansk operasångare, baryton, av tysk börd (f. 1895 22/ø), verksam vid Metropolitan 1938—47, särsk. som Wagnersångare. — Amerikansk medborgare 1946. Engagerad vid Staatsoper i Berlin från 1924 gästspelade J. flerstädes i Tyskland (Bayreuth från 1933), Skandinavien, Spanien och Sydamerika. J. har även gjort goda grammofoninsp. Janssen [dgänsn], Werner, amerikansk dirigent och tonsättare (f. 1900 i/6), blev 1947 ledare för Portland Symphony Orch., Oregon, och är känd för sina tolkningar av Sibelius’ verk. — Mus. D. 1935. Elev av Converse och Chadwick m. fl. var J. 1934—35 en av dirigenterna vid New York Philharmonic-Symphony Orch., varefter han gästat de ledande amer. orkestrarna och även besökt Europa, bl. a. Hfors. Åren 1938—39 ledde han Baltimore Symphony Orch. och 1946—47 Utah Symphony Orch.; gr. 1940 Janssen Symphony of Los Angeles. Verk: New year’s eve in New York (1930), Louisiana symphony (1932), Dixie fugue (1932), Foster suite (1937) o. a. ork.-verk; kammarmusik, främst 2 stråkkvartetter (1934 resp. 35); filmmusik m. m. G. M. Janzon, Per (Pelle) Adolf, operasångare, basbaryton (1844—89), anställd vid K. teatern i Sthlm 1870—89 och en av dess bärande förmågor i buffafacket; även känd som Bellmanssångare. 75 J. deb. 1870 på K. teatern som Plumkett i Martha. Till hans främsta roller hörde Figaro i Figaros bröllop, Leporello i Don Juan, dr Bartholo i Barberaren i Sevilla samt Gil Peréz i Den svarta dominon. G. P. JAPAN. Kejsardömet Japan (jap. Nippon), omfattande den stora ögruppen utanför Asiens ostkust jämte smärre öar s. därom (omkring 80 milj. inv. 1948), är ett av jordens äldsta existerande riken. Den japanska kulturen anknöt tidigt till traditioner från Asiens fastland, främst kinesiska, vilka sedan utvecklades efter inhemska linjer. Från 1870-t. framträdde Japan alltmer som en modern stormakt, i yttre avseende organiserad och fungerande efter västerländskt mönster, i tänkesätt, kultur och seder dock bevarande arvet från äldre skeden. Japanska folket beskrives som mycket musikaliskt, och dess musikkultur har åldriga anor. Under senaste tid har västerländsk tonkonst vunnit större inflytande i Japan än i andra orientaliska länder. Den äldre tiden. Liksom musiken i den grek, antiken var nära förknippad med diktkonst och dans, så kände det gamla Japan uteslutande en samverkan mellan rytmiskt ackomp. musikinstr. samt sång och åtbörder. Först småningom inträngde under Asuka- och Nara-perioderna (omkr. 600— 800) nya former och strömningar från Asiens fastland och skapade här genom sammansmältning med äldre musikelement grundvalen för den jap. tonkonsten. Såväl Koreas, Kinas och Indiens musik som framför allt den från Burma och Tibet stammande sydkinesiska gigaku samt den nordmanchuriska bokkaigaku vunno insteg i landet. Jämte de av ålder inhemska sträng- och slaginstr. blevo japanerna nu förtrogna med tvärflöjt, oboe och munorgel (syö), och buddistiska sånger vunno spridning. Den jap. musikhistorien berättar vidare om en blomstring för den kejs. hovorkestern (gagaku-ryo) under Nara-perioden och dessutom om en mängd musikformer, danser och spelsätt, vilka i sin egenart endast kunde föredragas av utbildade musiker av facket. Under Muromachi- och Hagasiyama-perio-derna (omkr. 1300—1500) fingo alla dessa former sin glansfulla manifestation i det s. k. nö-spelet, vari de tidigare resultaten inom såväl instrumental- och körmusiken som inom dansen förenades till en jap. folklig operakonst, bevarad än i dag enl. en noga fasthållen tra- 76