JAPAN Japansk ensemble. Fr. v. koto, shamise och shakuhachi. dition. I nö-spelet framställas ämnen ur guda-och hjältesagan samt ur riddartidens höviska liv. Danspantomimen blir häri lika viktig som texten, vilken sjunges på bestämda melodiformler, varvid lyriska avsnitt omväxla med högtidlig, dramatisk-recitativ talsång. Som ackomp.-instr. begagnas en tvärflöjt (yokofue) och två trummor, vilka senare dock endast brukas vid danspantomimerna och pauseringar och endast omspela sångerna med figurverk och rytmiska slag. Typiskt för sångstilen är såväl ett övermått av patetisk känsla och en till det onaturliga driven förkonstling av stämklangen som det ymniga bruket av koloratur i högre och lägre register. Utförandet av nö-dramat ligger uteslutande i händerna på några skådespelarfamiljer, inom vilka såväl roller som stycken gå i arv. Stoffval, uppförandestil, körens roll i dramat, bruket av sång och dans, allt kommer nö att likna det grek, dramat. Edo-perioden. Under 1600-t. uppstod i början av Edo-perioden en ny, folkligare tonkonst, främst representerad av musicerandet på shamise, en med plektron knäppt 3-strängad gitarr, samt koto, en 13-strängad greppcittra. Vid denna tid uppstår även en ren instrumentalmusik (dammono) och en jap. scenmusik (kabuki); vidare blev det brukligt att ackompanjera folkvisorna (ko-uta) med shamise. Vid sidan av den vanl. sångformen naga-uta (eg. lång sång) uppträder omkr. 1800 ha-uta (= kort visa), som likaledes föredrages till shamise och förenar stor ut-tryckskraft med enkel konstruktion. Härdar för odlandet av sången äro i Japan jämte teatern främst tehusen, där yrkessångerskor, 77 geishas, underhålla gästerna med alster ur den klassiska och moderna sångskatten. Medan nö-sången med sin fria intonation och slösande användning av glissandot står främmande för fast avgränsade intervall, förfoga däremot exempelvis de folkliga sångerna och geisha-visorna över ett fixerat tonmaterial, ur vilket olika skalor för praktiskt bruk kunna sammanställas. Urspr. rådde i Japan en från Kina övertagen anhemitonisk pentatonik (c-d-e-g-a-c1 resp, c-d-f-g-a-c1). Redan tidigt infördes dock det i Kina förbjudna halvton-steget, varigenom den kinesiska melodirörelsens vanl. kantiga linjer och formklarhet i Japan beslöjades och uppluckrades. Analogt med den kinesiska musiken är den jap. takten 4-delad. I sånger, ackomp. av instr., falla instrumenten dock in en aning före el. efter sångstämman. Harmonik i västerländsk mening är den jap. musiken främmande. Endast munorglarnas ackord ge sedan gammalt kombinationer, som dock efter vår uppfattning klinga dissonanta. Även leder samspelet av 2 shamiser och en koto till en egenartad form av hetero-foni, vilket är en följd av det sistn. instr:s variations- och ornamenteringsteknik. Musiken i nutiden. Sedan omkring 70 år har den europeiska musiken vunnit stor spridning i Japan och har samtidigt aktivt understötts av staten. I Tokyo gr. 1879 en statlig MA, vilken alla betydande jap. musiker genomgått; den är samtidigt körsångens och den symf. orkestermusikens högborg. Vid sidan härav finns i Tokyo även en kommunal MH jämte flera privata musikskolor. För odlandet av europeisk orkestermusik 78