JAQUES-DALCROZE Émile Jaques-Dalcroze. gr. 1921 en filharm. ork. i Tokyo; den ledes sedan 1936 av J. Rosenstock. Även andra storstäder, främst Osaka, ha såväl musikskolor som egna orkestrar. Mindre populär är operakonsten i Japan; operateatrar med fast ensemble och ork. finnas ej, men operasällskap ge då och då serieframföranden av operor. Härtill komma radioutsändningar och en omfattande spridning av grammofonskivor. En tendens att »japanisera» den europeiska musiken har fört dels till grundandet av orkestrar, uteslutande sammansatta av inhemska instr., och dels till komposition av koto-konserter med europeisk orkester. Dessutom har en ny jap. sångteknik utvecklats efter västerländskt mönster. Litt.: O. Abrahamf & E. von Hornbostel, Studien über das Tonsystem und die Musik der Japaner (i SIMG 1902/03); F. T. Piggott, The music of the Japanese (21909); R. Lach-mann, Musik und Tonschrift des No (i Kon-gressbericht der Deutschen Musikgesellschaft, 1926); N. Peri, Essai sur les gammes japonaises (1935); K. Sunaga, Japanese music (1936); H. Tanabe, Japanische Musik (s. å.); K. Takano, Beiträge zur Geschichte der j apanischen Musik (i AMW 1937); H. Fellmer, Butterfly da-heim (i M 1947); Eta Harich-Schneider, Japanische Impressionen... (i M 1949). E.E. J aques -Dalcroze [3akk- dalkrå:'z], Émile, schweizisk tonsättare och musikpedagog (1865—1950), den moderna »rytmikens» skapare. J:s insatser ha icke blott varit genomgripande inom den nutida musik- och allmänna pedagogiken utan även influerat kvinnogymnastiken samt dans-, scen- och läkekonsten. — LMA 1919. Efter univ.-studier i Genève var J. elev av bl. a. Bruckner, Delibes och Fauré och blev 1892 lärare i musikteori vid MK i Genève. Förhindrad att genomföra sina reformer där lämnade han sin befattning och bildade en egen skola. År 1910 kallades han till Tyskland, där han i Hellerau vid Dresden gr. Bildungs-Anstalt Jaques-Dalcroze. Då dess verksamhet upphörde vid krigsutbrottet 1914 flyttade J. till Genève. Verk: 6 operor, en operett, pantomimen Écho et Narcisse (Hellerau 1912), festspel (varav flera för barn); ork.-verk, däribl. 2 violinkons., kammarmusik, pianostycken och ornkr. 700 sånger, däribl. de första rörelsesångerna för barn, Rondes enfantines, jämte komp, anslutande sig till rytmikundervisningen. Skrifter: Le solfège (3 bd, 1906—09), Méthode J.-D. (5 bd, 1907—14), Exercises de plastique animée, 1 (1917), Coordination et disordination des mouvements corporelles (1935), Notes ba-riolées (1948), art. i MQ och ML m. m.; se även under art. Jaques-Dalcroze-metoden. Litt.: K. Storck, E. J.-D. Seine Stellung und Aufgabe in unserer Zeit (1912); M. E. Sadler, Eurythmics (s. å.); E. Feudel, Rhythmik (1926); Dalcroze Kongress-Bericht, Genève (s. å.); H. Brunet-Lecomte, J.-D.... (1950). K. F. Jaques-Dalcroze-metoden [-[3akk-dal-krå/z-],-] {+[3akk-dal- krå/z-],+} ett system för psykisk och fysisk fostran, utarbetat av É. Jaques-Dalcroze och av honom benämnt rytmik. Rytmiken är det första system, som baserats på iakttagelsen om rytmens, rörelsens och musikens samverkan och betecknar en vändpunkt inom såväl musik- som rörelsepedagogik. Metoden, som omfattar tre huvudämnen, rytmik, solfège, improvisation, tillkom urspr. i musikped. syfte vid MK i Genève, där Jaques-Dalcroze utarb. en helt ny solfège-metod, vari ffg. form, frasering och nyanser systematiskt studerades. I samband med de teoretiska stud, uppövades elevernas förmåga till inre lyssnande, 1’audition intérieure, och deras musikaliska fantasi stimulerades genom bl. a. dirigerings- och improvisationsövningar. Ett system utformades, bestående av an-och avspänningsövningar och en mångfald varierande spontaneitetsövningar, avsedda att förbättra förbindelsen mellan nerv- och muskelfunktioner. Musikens tempi, rytm, nyanser och stil återgåvos i rörelsen, el., omvänt, rörelsen inspirerade och dirigerade musiken. 79 80