JUGOSLAVIEN Folkmusik. J:s folkmusik återspeglar i sin formrikedom en samverkan av de skilda impulser som utifrån sedan gammalt trängt in i landet. Av gammalslaviskt ursprung äro sålunda utan tvivel framföranden av hjältesångare, vilka efter åldrig tradition i stora epos besjunga dåd av serbiska och kroatiska hjältar i sägen och hävd, varvid de beledsaga sången på gusla. Sparsamt använda musikaliska medel och den tiostaviga versens strängt iakttagna meter såväl som det ur guslans greppteknik härledda tonsystemet med små intervall giva det recitativiska föredraget dess karaktär. Vid sidan om hjältesångerna förekomma i landets bergstrakter de eg. folkvisorna, vilka i versmått och tonfall ofta i hög grad likna de episka sångerna. Här påträffas även dubbel-köriga sånger i sekundparalleller. Liksom de episka sångernas skala uppstått ur gusla, leda de olika herdeflöjternas och skalmejornas tonskalor sitt ursprung från grepphålens naturliga men stundom även geometriskt ornamentala placering. På dessa instr. exekveras i strikt rytm och med korta motivgrupper såväl dans-visor (huvudsaki. olika former av ringdans, kolo) som lyriska sånger (cobanije pésma), vilka uppvisa breda melodiska linjer, ornerade med talrika melismer. Av väsensskild karaktär är däremot den i Bosnien och Makedoniens muhammedanska delar förekommande rikt ornamentala melismatiken i de turkiska balladerna och lyriska dikterna, vilka i städerna föredragas till ackomp. av en långhalsluta (saz) el. av serbiska zigenarkapell; de utgöra de sista vittnesbörden om den överförfinade kammarmusikkulturen från den turkiska tiden. E. E. Konstmusik. Under medeltiden upptogo serberna det kyr-komusikaliska arvet från Grekland-Bysans, vilket dock under seklen kring år 1000 starkt »nationaliserades». Även bland kroater och slovener stod musikkulturen tidigt högt. Särsk. de senare kunde inom den medeltida polyfonin av västerländskt usprung uppvisa betydande namn vid Nya tidens början, bl. a. J. Gallus och A. Legat. Hos kroaterna fanns en strävan att av de greg. melodierna skapa en slags »slavisk» koralvisa. Organister omnämnas i Kroatien redan på 1300-t. Under 1500-t. utövade främst Venedig ett mäktigt inflytande, särsk. märkbart inom landets västra delar. I såväl Kroatien som Slovenien koncentrerades konstmusiken främst kring kyrkan och de stora adelsgodsen. 1600-t. betecknade en akti-visering av det allm. musiklivet: i Ljubljana införskrev biskop T. Chrön musiker från Böh-men, och i Kroatien var utbytet med Wien särsk. livligt. Utom Ljubljana framstodo vid denna tid Zagreb och Varazdin som musikcentra; i den förstn. orten gavs av italienare 1650 den första operaföreställningen i landet 155 och 1702 gr. där Europas första filharm, sällskap. Under 1700-t. följde musikodlingen i huvudsak samma linjer som i det övriga Europa, och 1800-t:s nationalism fick sin motsvarighet även här. Behovet av gedignare musikutbildning gjorde sig nu starkt gällande, och de flesta musiker fullbordade sina studier utomlands. Under detta sekel orienterade sig även serberna västerut, särsk. inom konstmusiken; kyrkomusiken knöts däremot efter konungariket Serbiens tillkomst 1882 fastare till den ryska kyrkosången. Med 1800-t. framträdde de musiker som grundlagt den nationella musikutvecklingen i landet: i Slovenien D. Jenko, nationalsångens skapare, och F. S. Vilhar, i Kroatien V. Lisinski och i Serbien S. Stojanovié. Musikintresset var under denna epok främst knutet till operakonsten och folkmusiken. Ljubljana hade redan 1742 fått en operascen, och i Zagreb inleddes operaframföranden 1860. Viktigare tonsättare i senare tid ha varit bl. a. slovenerna E. Adamic, A. Lajovic samt S. Osterc, den sistn. kvarttonsmusiker, kroaterna B. Sirola, K. Ba-ranovic och den utpräglat nationelle J. Gotovac samt serberna P. Konjovic, M. Milojevic, K. P. Manojlovic och M. Paunovic; de båda senare representera en Reger-influerad riktning. Musikinstitutioner m. m. Operakonsten har alltjämt fast förankring i landet med (som regel nybyggda) teatrar i de större städerna, bl. a. i Belgrad, Ljubljana och Zagreb. Bland orkestrarna representerar den slovakiska filharm, föreningen i Ljubljana landets främsta traditioner på området (gr. 1702), medan symfonimusiken i Belgrad främst om-besörjes av radioork.; andra goda ork. finnas i Zagreb och Skoplje. Intresset för kammarmusik och körsång är vitt utbrett. För musikutbildningen svara MK i Belgrad, Ljubljana och Zagreb, och den musikvetenskapliga skolningen har sitt huvudsäte vid univ. i Belgrad, där en lärostol och ett collegium musicum inrättats (under ledning av Milojevic). Musikbibi, finnes i Ljubljana. — Jämförande art.: Belgrad. Litt.: Folkmusik: G. Becking, Der musika-lische Bau des montenegrischen Volksepos (i Archives Néerlandaises de phonétique expéri-mentale 1933); W. Wünsch, Die Geigentechnik der südslawischen Guslaren (1934); P. Brömse, Flöten, Schalmeien und Sackpfeifen Südsla-wiens (1937); R. Gallop, Folk-music of the Southern Slavs (i MQ 1937). — Konstmusik: AdHM 2; art. i The Chesterian 1922/23 och Tempo 1950. G. P. Juht [jo:t], Ludvig, estnisk kontra-basist (f. 189 4 24/7), sedan 1934 konsertm. i Boston Symphony Orch., lärare i kont-rabas bl. a. vid New England Cons. där. J., som utbildats i hemlandet av P. Virkhaus och senare av Juon i Berlin (komp.), var konsertm. bl. a. vid Helsingfors stadsork. 1916— 156