JÄRNEFELT Armas Järnefelt. europeiska folkens musik. Då j. alltmer tillägnat sig den moderna etnologins kul-turhist. orienterade metodik och åskådningssätt, undantränges begreppet j. alltmer av bet. musiketnologi. Det vetensk. intresset för de utomeur. folkens musikkultur vaknade redan under 1700-t. Äldre arbeten fram till omkr. 1900 lämna alltjämt värdefullt material, för så vitt de behandla utforskandet av musikinstr. och litterära källor inom de högre asiatiska kulturerna. Som källor för den praktiska musikutövningen äga de däremot blott ringa värde, då uppteckningar efter gehör av den muntligt traderade utomeur. musikens mestadels ytterst komplicerade rytmiska, melodiska och tonala struktur icke objektivt förmå lämna en exakt återgivning. Fast mark beträdde j. först efter fonografens uppfinnande. Den förste forskare, som begagnade en fonografapparat för dessa ändamål, var W. Fewkes vid en expedition till puebloindia-nerna i New Mexico. Hans fonogram, som transkr. av G. I. Gilman 1891, äro de första tillförlitliga dokumenten över utomeur. musik. Som en följd av det nya upptagningsförfaran-det uppstodo på 1890-t. omedelbart fonogram-arkiv vid amer. univ., och flera eur. vetensk. institut följde snart deras exempel. Väsentligt befrämjande för j. verkade samtidigt A. J. Ellis’ exakt naturvetensk. metod med uppdelning av intervallen i ->-cent, vilket ger betyd ligt enklare och åskådligare resultat än framställningar av tonförhållanden i svängningstal. Detta system kom även omedelbart utforskandet av de utomeur. tonsystemen tillgodo och möjliggjorde klarläggandet av viktiga kulturhistoriska sammanhang. Av stor betydelse för j:s vidare utveckling blev C. Stumpf, gr. av fonogramarkivet i Berlin, vars arbeten dock till största delen avspegla sekelskiftets evolutionistiska tankegångar. Hans lärjunge E. M. von Hornbostel förband musikvetenskapen med etnologin och kan därför betraktas som den förste musiketnologen. Till ett experimentellt-psykologiskt fördjupande av arbetsmetoderna bidrog vidare R. Lachmann: denne sökte klarlägga de mus. företeelserna genom att direkt utfråga utomeur. musiker och på ort och ställe studera levande praxis. Under de senaste decennierna har j. ytterligare gått framåt genom införandet av moderna, delvis lätt transportabla inspelningsapparater, vilka möjliggöra ingående undersökningar även av rent kvalitativa faktorer ss. stämklang och föredragningssätt. Den eg. grundaren av den s. k. litterära metoden, vilken främst har betydelse för utforskandet av de högre asiatiska kulturernas musikhistoria, var J. M. Amiot. I dennes spår följde bl. a. Kosegarten, Wagener, Grosset, F. T. Piggot, Courant, E. Felber och i nyare tid H. G. Farmer samt R. d’Erlanger. På instrumentforskningens område ha de största bidragen lämnats av C. Sachs, som — delvis tills, m. Hornbostel — ordnat det överväldigande rika materialet såväl systematiskt som efter den s. k. kulturkretslärans principer. Litt.: R. Lach, Die vergleichende Musikwis-senschaft, ihre Methoden und Probleme (1924); C. Sachs, Vergleichende Musikwissenschaft (1930); J. Kunst, Musicologica, a study of the nature of ethno-musicology ... (1950). E.E. Järnefelt, Edvard Armas, tonsättare och dirigent av finländsk börd (f. 1869 14/8), verksam vid K. teatern i Sthlm 1905—06 och 1907—32; hovkapellm. 1911 och förste hovkapellm. 1923. J. har varit en av förgrundsgestalterna i svenskt musikliv, och hans insatser vid Operan betydde ett genomgripande uppsving för denna. J. stud, juridik vid univ. i Hfors och var därjämte elev vid Hfors musikinst. av Wegelius (komp.) och Busoni (piano). Sin utbildning fullbordade han hos A. Becker i Berlin och Massenet i Paris. Efter kapellm.-befattningar i Tyskland ledde han Viborgs ork. 1898—1903 och anordnade därefter operaföreställningar i Hfors tills, m. sin dåv. hustru. Ären 1906—07 var han dir. för Hfors musikinst.; 1932—36 verkade han som konstnärlig ledare och 1. kapellm. vid Finska operan i Hfors samt slutl. 1942—43 som / 163 164