KANT AT Utanför Italien spelade k. ingen nämnvärd roll annat än i Frankrike och Tyskland och där först efter 1700. De franska k.-texterna äro innehållsrikare än de it. men formellt stereotypa med i regel tre par recitativ-aria. Recita-tivet är vanl. mera kantabelt och arian mera vismässig än i Italien, koloraturen sparsam men ackomp. vida rikare utsirat i anslutning till den nationella clavecinkonsten hos F. Couperin m. fl. Bland tonsättare må nämnas A. Campra, L. N. Clérambault, N. Bernier och J. P. Ra-meau. Som en rokokomässig förminskning uppträdde på 1720—30-t. »cantatille» med 2—3 recitativinledda, vanl. rondoformade arior. Men varken denna modernisering, körkantatformen el. F. Francoeurs inarb. av baletten (som därmed närmade k. till den gamla Ballet de cour, ->Balett, sp. 262) förmådde hindra, att k. trängdes i bakgrunden av de populära konsertmässiga avsnitten ur operor. I Tyskland hämmades utvecklingen av k. av bristen på lämpliga texter. Bortsett från k.-ar-tade drag hos H. Albert, T. Staden, A. Krieger och P. H. Erlebach m. fl. kan man tala om en ty. k. först hos Hamburgoperans ledare, R. Kei-ser, hos J. S. Bach, G. P. Telemann och bröderna C. H. och J. G. Graun m. fl., vilka begagnade övervägande moraliserande el. komiska texter i den av E. Neumeister m. fl. »madri-galiserade» ty. poesins stil. Eljest hjälpte sig även de ty. tonsättarna fram med it. texter, så både Bach och Händel, Telemann och J. A. Hasse, J. D. Heinichen och C. H. Graun m. fl. — I anslutning till F. G. Klopstocks, M. Wie-lands och J. G. von Herders diktning utvecklade sig omsider en verklig, dramatisk ty. solo-kantatstil, som inleddes med J. A. Scheibes konstnärligt svaga men formellt märkliga Tra-gische Cantaten 1765, som blevo mönster för Bückeburg-Bach, G. J. Vogler, J. P. Kirnberger m. fl. Även i Tyskland möta vi den flerst. kantaten. En annan riktning anknöt till den nya ty. visan (viskantaten hos C. P. E. Bach, J. G. Naumann, D. Schubart o. a.) och utgjorde vid sidan av operan, sångspelet och melodramen en ej oväsentlig grundval för den romantiska balladen och den moderna romansen. Också i England uppstod efter 1700 en sparsam odling av k. med starkt vismässig prägel (D. Purcell, J. C. Pepusch, H. Carey, J. Stanley). Övervägande inom protestantiskt område utvecklade sig kyrkokantaten (it. cantata da chiesa), den musik i gudstjänsten som består av en följd kontrasterande satser för växlande besättning till kyrkliga el. andliga texter och som i J. S. Bach vann sin ouppnådde mästare. Kyrkokantatens utveckling ur ->kyrkokon-serten bestämdes av samma strävan efter avrundade, slutna satser som gjorde sig gällande 203 inom systerformen solokantat och som på instrumentalmusikens fält framkallade en motsvarighet i kyrkosonatan (->Sonata): recitati-viska element samlade sig till avgränsade enheter (quasi allegrosatser) liksom ariosa till vis-el. ariamässigt slutna, monodiskt uttrycksfulla satser (quasi adagio); den konsertanta principen utmejslade kontrasten mellan avsnitten ytterligare genom växling i takt- och tonart, besättning och dynamik. De mus. avsikterna understöddes av (resp, understödde i sin tur) textunderlagets utformning. Bibelordets asymmetriska prosaform vädjade lika naturligt till recitativisk stil som den protestantiska koralens strofiska byggnad till visans el. arians symmetriska typ. Kyrkokantatens textliga utveckling skedde i anslutning till den it. diktningen hos G. B. Guarini och G. Marini m. fl., den s. k. mari-nismen (->Madrigal), på vilken H. Schütz’ svåger C. Ziegler hade fäst uppmärksamheten i en skrift 1653. Diktare av passionsoratorie-texter som Hunold-Menantes, Postel och B. H. Brockes och av kantater som E. Neumeister och S. Franck (för att nämna dem som äro förbundna med en Händeis, Bachs och Telemanns musik) i början av 1700-t. hängåvo sig åt en av retoriska överdrifter och pietistisk överkänslighet präglad stil, som formellt nära anslöt sig till den neapolitanska operans librettotyp. Musikaliskt betydde detta ett övertagande av den dramatiska tonkonstens recitativ och da-capo-aria med el. utan konserterande solo-instr., menighetskoralens överflyttande till subjektivt mediterande solostycke el. konstmässig korsats, självständiga instrumentala satser i stil med operasinfonian el. tonmålande, rent programmus. inslag som t. ex. i Bachs kantatcykel Juloratoriet. — Så snart det till grund för kyrkokantaten ligger en koraltext, en koralmelodi el. bäggedera (ss. ofta hos J. S. Bach), talar man om koralkantat. Den troperande textbrodering och utvidgning av kyrkokantatens textunderlag efter madri-gala mönster, som blev vanlig från 1650-t., skilde sålunda avgörande t. ex. A. Hammer-schmidts, W. C. Briegels, J. Schelles, J. Kuh-naus och J. S. Bachs verk från H. Schütz’, J. R. Ahles, W. Brückners el. C. Horns evangelie-musik, liksom den skilde den ty. kyrkokantaten från dess samtida eng. mosvarighet hos P. Humfrey, J. Blow, R. White, H. Purcell m. fl., vilka aldrig upptagit bibelfrämmande element i kyrkliga tonsättningar (->Anthem). Men graden av anslutning till tidens »teatraliska» musikideal var givetvis skiftande liksom kraften att i dessa former ingjuta en äkta religiös anda. Litt.: E. Schmitz, Beiträge zur Geschichte der italienischen Kammerkantate im 17. Jahrh. (diss. 1909); E. J. Dent, Italian chamber canta-tas (i The musical antiquary 1910/11); H. de Prunières, The Italian cantata of the 17th cen-tury (i ML 1926); K. F. Rieber, Die Entwicklung 204