KONSERT Niels W. Gade, E. Helsted, H. S. Paulli och H. C. Lumbye. På 1800-t. höllos regelbundna konserter i teaterbyggnaden. Se även Det kongelige kapel. Er-l Kongelig hof-musikhandel i Köpenhamn -^-Hennings, Henrik. Koniska stämmor, de labialstämmor i orgeln, vilkas pipkroppar ha olika vidd nedtill och upptill. Vanligast äro de kägelformiga — dvs. med den nedre vidden större än den övre — men även trattformiga k. förekomma. Alltefter sin konstruktion i övrigt hänföras k. till grupperna ->öppna, ->heltäckta, ->halvtäckta el. ->överblåsande stämmor. B. K. Konjovic [kå'njåvitj], Peter, sydsla-visk tonsättare och musikpedagog (f. 1882 V5), prof, vid Belgrads musikskola. K., som stud, för Novåk vid MK i Praha (Prag) och bl. a. varit operadir. i Zagreb, har komp, operor, kammar-, piano- och vokalmusik m. m. O. S. Konkordans ->Konsonans. Kono'ye el. K o n o e, H i d e m a r o, japansk dirigent och tonsättare (f. 1898 18/ii), chef för Kejs. MA och grundare av och dirigent för Nya symfoniork. i Tokyo; gästdirigent i Europa och USA. K. har bl. a. instrumenterat äldre jap. musik och gjort grammofoninspelningar. Konsert, av lat. concerta're, tävla, kämpa sida vid sida, el. möjl. conce'ntus, överensstämmelse, samklang. Ordets härledning och ursprungligaste innebörd enl. dessa två etymologiska förklaringar ha varit föremål för diskussion. Avser man k. som musikalisk formkategori med mot varandra kontrasterande klanggrupper, synes den förstnämnda härledningen vara riktig, enl. vilken M. Praetorius i Syn-tagma Musicum (d. 3,1619) översatte con-certare med »mit-einander scharmützeln». Redan i början av 1500-t. synes ordet concerto ha använts i betydelsen mus. samspel. Senare under årh. användes termen dessutom för att beteckna en stilprincip, concertato, på det blandat vokala och instrumentala området och erhöll först under 1600-t. den mera spec. betydelsen av instrumentalkomposition för kontrasterande klanggrupper. Betr. k. i betydelsen offentlig k. ->-Konsertväsen. Konsert ss. kompositionsform bygger på kontrasteringen av (två el. flera) olikartade klanggrupper, antingen det gäller 333 en el. flera mindre grupper av instr. kontra en hel ork. (tutti) el. ett solo-instr. kontra ork. Den konsertanta principen kan därutöver utnyttjas även i kom-positionsformer, som icke i sin helhet ha karaktären av k. (t. ex. det tidiga 1700-t:s uvertyrsviter, konsertanta drag i kammarmusik etc.). Den alltsedan mitten av 1700-t. viktigaste typen av k. är solokonserten med normalt tre satser (snabb— långsam—snabb). Ett av de första musikverk, som bär titeln k., är A. och G. Gabrielis Concerti... per voci et stromenti (1587). Den venetianska flerkörig-hetens teknik har här överförts till en bl. vokal och instrumental ensembletyp, och i dylika sammanhang förekomma termerna concerto el. concertato ofta under hela det följ, årh., såväl för flerköriga komp, som för att beteckna mo-nodisk-solistiska vokalkomp, med instrumen-talackomp., främst i form av ->kyrkokonsert men också i världsliga sammanhang, ss. i talrika saml. av Madrigali concertati från 1600-t:s förra hälft. »Concertato»-tekniken hör liksom det närbesläktade dialogiserandet och ekoverkningar till barockens viktigaste stilprinciper. (->Dialog, Eko.) På det rent instrumentala området kunna konsertanta drag följas från 1600-t:s första decennier. De uppträda dels i form av till instrumentalmusiken överförd flerkörighet, alltså gruppkontrastering, dels i form av solistiska inslag i ensemblemusik. Om förekomsten av dessa konsertanta element ge emellertid tidens verktitlar mycket oregelbundna och vaga upplysningar, enär namn som canzona, sonata och sinfonia brukas utan klar åtskillnad. Under 1600-t:s senare hälft förändras i de cykliska instrumentalverken den can-zonaartade kedjemässiga följden av korta satsavsnitt i riktning mot en mera regelbunden anordning av ett mindre antal (oftast 3—5) enhetliga satser. Den konsertanta principens tillämpning från denna tid och fram t. o. m. senbarocken utkristalliserar tre skilda typer: orkesterkonsert el. konsertsinfonia (A. Schering), concerto grosso och solokonsert. Orkesterkonserten el. konsert-s i n f on i an, som odlades av flera av instru-mentalmusikmästårna i Bologna, ss. G. B. Bo-noncini, Giuseppi Torelli m. fl., sedermera av bl. a. T. Albinoni och F. dalFAbaco, synes främst skilja sig från den samtida polyfont genomarbetade sinfonian genom sin enkla, homofona struktur. Den utnyttjar endast i ringa utsträckning renodlat konsertanta medel. 334