KU N G L. TEATRARNAS PEN SI O N SIN RÄT T N IN G Teatern uppehölls från slutet av 1806 t. o. m. mars 1812 endast i form av den s. k. Operettteatern, förlagd till Arsenalsteatern i nuv. Karl XII:s torg. 1787—1863 gåvos av Dramatiska teatern talskådespel i operabyggnaden, som även därefter uppläts för talskådespel av scentek-niskt mera krävande natur. Operabyggnaden benämndes i äldre tid vanl. Kongl. Operan el. Kongl. (stora) teatern, och direktionen var till 1888 gemensam för Operan och Dramatiska teatern. Administrativt sorterade teatrarna till 1881 under hovförvaltningen, därefter under statsverket (finansdepartementet och senare ecklesiastikdepartementet). Driften bekostades till 1809 helt av kungahuset, senare även med tillskott från staten av växlande årl. belopp och finansieras numera utöver recettinkomsterna och anslag från staten och Sthlm:s stad genom lotterimedel. Den konstnärliga verksamheten uppehölls 1888—90 av C. Nordqvist som entreprenör och 1890—92 med honom ss. ledare av en association bland operapersonalen; 1908—10 var A. Ranft teaterns entreprenör. I samband med överflyttningen till den nuv. byggnaden överläts driften till ett ab. med en styrelse av fem personer, av vilka tre — bland dem verkst. dir. (operachefen) — utses av K. M:t. Teaterchefer ha från 1898 varit A. Burén (till 1907), A. Thiel (1907—08), A. Ranft som entreprenör (1908—10), H. von Stedingk (1910—19), K. A. Riben (1919— 24), J. Forsell (1924—39), H. André (1939—49), J. Berglund (från 1949). Om teaterns repertoar och äldre historia se Opera. Jämförande art.: Kungl. hovkapellet. Litt.: F. Dahlgren, Förteckning öfver svenska skådespel uppförda på Stockholms theatrar 1737—1863 (1866); G. Nordensvan, Svensk teater och svenska skådespelare från Gustav III till våra dagar (2 bd, 1917—18). E. S-m Kungliga teatrarnas pensionsinrättning gr. 1788, då Gustaf III förordnade, att vissa avgifter skulle tillföras en fond, huvudsaki. avsedd att utgöra grundplåten till en pensionskassa. Verksamheten började 1816 för aktörsstaten och omfattade från 1820, sedan nytt reglemente utfärdats, jämväl kör- och balettstaterna samt vissa tjänstemän. Nya reglementen ha sedermera utfärdats 1880, 1909, 1926 och 1931. Kungssånger -»-Nationalsånger. Kunnas [ko'-], Jouko Osmo Tapio, finländsk organist och pianist (f. 1907 4/8), anställd vid Tyska kyrkan i Hfors 1942 —46, i Sörnäs fi. församl. där från 1946. K., som var elev av Hfors kons. (Mårtenson), Kerttu Bernhard-Granroth samt Nadia Bou-langer i Paris, deb. 1933; även verksam som musikkritiker. K:s broder, violoncellisten Veikko Eemil Un-tamo (U n t o) K. (f. 1911 u/4), har stud, vid 431 Helsingfors kons, samt föi~ Fohström, Bazelaire och de Machula. Han har framträtt som solist med ork. inom och utom landet. G. D. Kunst, J a a p, holländsk musiketno -graf (f. 1891 12/8), en av nutidens främsta och den bäste kännaren av den indone-siska musiken, på vilket område han tidtals samarb. med von Hornbostel. Efter privata musik-stud. och jur. utbildning vid univ. i Gro-ningen (Dr jur. 1917) var K. i flera år kolonialtjänsteman i Ban-doeng på Java, där han samtidigt stud, java-nesisk och balinesisk musik. Ären 1930—32 företog han på officiellt uppdrag från Neder-lands-Indische Oud-heidkundige Dienst forskningsresor i malajiska övärlden' med betydande resultat. Från 1936 är K. konservator vid kolonialinst:s etnografiska avd. i Amsterdam; 1942 dessutom docent i jämförande musikvetenskap vid universitetet där. Skrifter: De toonkunst van Bali (2 d., 1925), Hindoe-Javaansche muziekinstrumenten (1927; tills, m. R. Goris), A study on Papuan music (1931), De toonkunst van Java (2 d., 1934), Music in Nias (1939), Music in Flores (1942), Around von Hornbostels theory of the cycle of blown fifths (1948), Music in Java (2 d., 1949), The cultural background of Indonesian music (1949), Musicologia (1950), Metre, rhythm, multipart music (1950) m. fl. E. E. (Die) Kunst der Fuge [di ko'nst der fo:'ga], ty., »fugans konst», J. S. Bachs sista stora verk (1749—50; ofullb.), vars publicering skedde dels genom honom själv, dels genom hans söner 1752. Kompositionen, som har nära samband med Musicalisches Opfer (1747), kan betraktas som en fulländad sammanfattning av tidevarvets kontrapunktiska lärdom. Då den urspr. avfattningen endast föreligger i ett partitur, utan angivande av besättning, har verket många ggr bearb. och rev. (även med avseende på satsernas inbördes ordning), bl. a. av C. Czemy, H. Riemann, W. Graeser, H. David och D. F. Tovey (återställande i urspr. skick). Av mer vittgående bearb. kunna nämnas de av B. G. Seidlhofer (piano 4 händer), E. Schwebsch (2 pianon), R. Harris (stråkkvartett), Graeser och K. H. Pillney (ork.). Den avslutande, ofullb. kvadruppelfugan har kompletterats av bl. a. F. Busoni, Tovey och Pillney. Graeser följde i sin version Bachs söner och tillfogade provisoriskt Bachs sista orgelkoral, Vor Deinem Thron tret’ ich hiermit, vilket dock hårt kritiserats. 432