KY R K O - M U SI K E R N kokompositörer äro I. Krohn, H. Klemetti, A. Maasalo och M. Nyberg. Nästfölj. tonsättar-generaticn — representerad främst av J. Sundberg, S. Carlsson och T. Kuusisto — har i stort sett vandrat den förras vägar men även slagit in på nya, som helt blivit bestämmande för de yngsta kompositörerna. Bland dessa må nämnas framför allt S. Salonen och T. Stenius, vilka söka förverkliga en mer allmängiltig och strängt objektiverad kyrklig stil. Även J. Si-belius och L. Madetoja ha berikat den inhemska kyrkomusiken. Litt.: Uppsatser av T. Haapanen i Nordisk kultur 1934; O. Schalin, Kulthistoriska studier 1 (1946); Ingeborg Lagercrantz, Lutherska kyrkovisor 1 (1948). G. G. Kyrko-musikern, tidskr. för kyrkomu-sikalisk verksamhet, kyrkomusikerkårens ekonomiska och rättsliga frågor, skol- och körsång. Utgavs i Kramfors 1939—41 av H. Lind och K. Lidén. Kyrkomusikernas tidning, tidskr., gr. 1936 som organ för Lunds stifts organist-och kantorsfören.; övergick 1938 till Sveriges allm. organist- och kantorsfören. som dess språkrör. Tidskr., som utg. i Malmö och numera i Uppsala, har red. av N. G. Zettergren (till 1945), R. Forssman (1946) cch från 1947 av S. Carlsson. Kyrkomusik och skolsång, tidskr. för kyrkomusici och sånglärare. Utgavs i Gbg 1906—10 av O. Holmberg. Kyrkosonat(a) ->Sonata. Kyrkosång ->Kyrkomusik. Kyrkosångare -xKantor. Kyrkosångarexamen, tidigare detsamma som ->kantorsexamen. Enl. 1856 års reglemente för MA:s undervisningsverk i Sthlm innebar k. endast ett till-lägg till kantorsex., varvid ingen särsk. prövning erfordrades över denna. I 1881 års reglemente för MK har termen k. vunnit burskap i st. f. kantorsex., och k. avlades för vinnande av behörighet för »kyrkosångarbefattning». De båda benämningarna användes parallellt ännu i 1930 års reglemente, men k. ersattes under 30-t. med bet. lägre organistex. för att i reglementet för MH 1940 helt borttagas. — Jfr Kantor, Organistexamen. G. P. Kyrkosångens vänner, förk. K. S. V., ett sällskap för församlingssångens höjande i Sverige. K. gr. 1889 av kyrkoherde O. Elfman, närmast i syfte att uppliva menighetssången inom Skara stift. Liknande samfund bildades snart även i Kalmar, Linköpings, Lunds, Strängnäs och Växjö stift; 1892 tillsattes en centralkom mitté. K. samarb. sedan 1910 med Sveriges allm. org.- och kantorsfören. och sedan 1925 med Sveriges kyrkosångsförb.; härigenom ha dessa samfunds i mycket gemensamma arbete kunnat fördelas på olika sektioner (orgelkonst, pre-ludiering, körsång, liturgi, kyrklig skrud och prydnad etc.). Genom de förenade ansträngningarna lyckades man efterhand få en fast organisation till stånd mellan landets olika kyrkokörer, och under loppet av 1920-t. ordnades kyrkosångarmö-ten i de olika stiften med deltagande av resp, stiftsförsamks kyrkokörer. Sedan 1927 ha på olika håll i landet anordnats’ gemensamma sångfestligheter. — K:s organ äro f. n.: Kyrko-sångsförbundet (1926 ff.), Svenskt gudstjänstliv (1926 ff.), Kyrkomusikernas tidning (1936 ff.). B.Hbs Kyrkosångsförbundet, tidskr., som 1924 startades som organ för Linköpings stifts kyrkosångsförbund med T. Borggård och A. Stjernholm som red.; övertogs 1926 av Sveriges kyrkosångsförbund. Den har utkommit på växlande orter och bl. a. red. av I. Sahlin 1933—38, R. Forssman 1938—46 och sedan 1947 av S. Carlsson. Kyrkosångsrörelsen har till förnämsta ändamål att främja kyrkosången inom stiften genom anordnande av kyrko-sångshögtider (vanl. vartannat år), kurser och övningar inom kyrkomus. och liturgiskt område. K. har utgått från Ärkestiftets kyrkosångsförbund, gr. 1922. År 1925 bildades av de olika kyrkosångsförbunden Sveriges kyrkosångsförbund. — Se vidare Sveriges kyrkosångsförbund. Kyrkotonarter ->Kyrkotoner. Kyrkotoner, de diatoniska skaltyper, vilka alltsedan slutet av 700-t. utgjort den greg. sångens och av denna beroende en-och flerstämmiga musikarters grundval. I sin klassiska utformning omfattar systemet av k. åtta skaltyper, grupperade två och två och utgående från grundtonerna d, e, f och g enl. vidstående schema. Finalis är k:s grundton, tillika melodins avslutningston. Dess näst viktigaste (el. i vissa melodier viktigaste) ton är tubatonen (tuba, ténor, repercussio, recitationston el. dominant), vilken i autentiska k. är belägen en kvint över, i plagala en ters över finalis. (Undantag III., IV. och VIII, k., se tab.) Den första systematiska uppställningen av k. gjordes på 700-t. av Karl den stores engelskfödde musikorganisatör Flaccus Alcuin i traktaten Musica (Gerbert I). Alcuin använder dock ännu icke de antika skaltyps-namnen. Vid införandet av de senare råkade namnen genom 467 468