KY RKOVI S A missuppfattningar av förhållandet mellan tonsläkten och transpositionsskalor i antik teori (främst genom 900-talstraktaten Alia Musica, baserad på bl. a. Boet(h)ius) omkastas, så att de antika namnen inom kyrkotonartsläran er-höllo en totalt ny betydelse. Med Guido av Arezzo och Hermannus Contractus (1000-t.) kan läran om k. sägas ha fått sin definitiva utformning. Genom uppställandet av de åtta k. sökte medeltidens musikteoretiker skapa ett system, som kunde omfatta och definiera de viktigaste egenskaperna hos det omfångsrika melodimaterial, som under en lång följd av årh. vuxit fram inom den kat. liturgins ram. Liksom notskriften, vilken börjar tagas i bruk vid ung. samma tidpunkt som Alcuins verksamhet, bidrager läran om k. till en rationaliserings- (och diatonise-rings-)process av en melodiskatt, som urspr. knappast torde ha varit bunden vare sig vid en teoretiskt strängt formulerad diatonik eller vid kyrkotonartslärans regelbundna modala typer. Snarare bör man tänka sig ett melodimaterial, som i likhet med melodiförråden inom andra kulturkretsar återgår på ett antal melodiska formler el. formelgrupper med karakteristiska tonfall och intervallföljder, vilka blevo föremål för oupphörlig variation och utsmyckning. Dessa grupper av melodiformler torde utan större svårighet ha kunnat infogas i systemet av k.; möjl. ha dock vissa melodier omformats för att passa in. Även inom kyrkotonlärans ram bevara den greg.- sångens melodier karakteristiska drag, som visserligen kunna knytas till de olika k. men icke tillnärmelsevis erhålla en uttömmande beskrivning genom den schematiska framställning av dessa, som givits i tabellen nedan. Ambitus är sålunda mycket ungefärligt angiven med oktaven, många melodier ha ett mindre omfång och många göra bruk av en ton (subfinalis) under grundtonen. Vidare finnas för varje k. ett antal karakteristiska »modala» melodiska vändningar, som sällan el. aldrig förekomma i andra k. Icke heller antyder den schematiska framställningen de pentatoniska drag, som utmärka många kyrko-tonartliga melodier. Betr, den historiska utvecklingen från ett formelartat förråd av melodier el. melodityper till en klart utformad kyrkotonlära och dess samband med likartade systematiseringsförsök på andra områden (främst den senantika musikteorin och den bysantinska kyrkomusikens »oktoechoi») ->Modus 1. Det medeltida systemet av åtta k. utvidgades 1547 av Glareanus i musiktraktaten Dode-cachordon till tolv genom en utbyggnad, som på ett ur systematisk synpunkt försvarbart men ur historisk synpunkt missvisande sätt ger utrymme även åt den rena mollskalan samt durskalan, enl. följ, schema: Namn Finalis Ambitus Tubaton (IX) Eolisk a a—a1 e1 (X) Hypoeolisk a e—e1 c1 (XI) Jonisk c1 c1—c2 g1 (XII) Hypojonisk c1 g—g1 e1 Tonarterna, grundade på den sjunde av den diatoniska skalans toner, h, erhöllo senare benämningarna lokrisk och hypolokrisk; denna utvidgning är dock att betrakta som en ren konstruktion utan historisk bakgrund och praktisk betydelse. Betr. k:s roll i flerstämmig musik se Musica falsa, Musica ficta. Litt.: P. Wagner, Zur mittelalterlichen Ton-artslehre (i Adler-Festschrift, 1930); O. Ursprung, Die antiken Transpositionsskalen und die Kirchentöne (i AFM 1940). — För vidare litt. se under Gregoriansk sång samt Modus. I. B-n Kyrkovisa, bet. på strofiskt byggda, folkliga sånger i kristen gudstjänst, företrädesvis inom protestantisk kyrka, där k. kan sägas utgöra den liturgisk-mus. huvudformen, varemot den inom katolicismen innebär ett inskott av utomlitur-gisk art, tolererat blott inom vissa fastställda gränser. Den förreformatoriska katolska k. uppkom främst genom översättning till folkspråk av hymner och sekvenser (->Lai), latinsk nydiktning av skol-, korstågs-, processions- och Ma-riavisor (-»-Barform, Geisslerlieder, Leiser, Piae cantiones) el. originaldikter på folkspråk (->Lauda, Minnesång, Trubadursång). Betydande diktarmusiker av k. voro munken Hermann från Salzburg (-»-Münch, Hermann) på 1300- och H. von Louffenberg på 1400-t. Boktryckarkonsten gynnade i hög grad spridningen av k., som upptogs i talrika bönböcker och flygblad; minst ett 70-tal tr. saml. förelågo redan 1470—1520. K. utfördes främst i samband med liturgiska spel, processioner och bönetåg, vid den stilla (dvs. lästa) mässan, med tiden Namn Finalis Ambitus Tubaton I. Dorisk el. Protus authent. d d—d1 a II. Hypodorisk » plag. d A—a f III. Frygisk Deuterus authent. e e—e1 c1 (tidig, h) IV. Hypofrygisk » plag. e H—h a (tidig, g) V. Lydisk Tritus authent. f f—f1 c1 VI. Hypolydisk » plag. f c—c1 a VII. Mixolydisk Tetrardus authent. g g—g1 d1 VIII. Hypomixolydisk » plag. g d-d1 c1 (tidig, h) 469 470