K Y RKOV I S A även i liturgin före el. efter predikan (t. ex. Nu bitten wir den heiligen Geist, en efterbild-ning av pingstsekvensen Veni sancte Spiritus), i slutet av påskmatutinen (->Laudes), efter Cre-do och ofta i samband med sekvenser, dvs. alternerande därmed: menigheten sjöng en leich ss. inskjuten vers (versus intercalaris) mellan sekvensversiklarna, ett bruk, som i Sverige bevarats ännu i 1697 års koralpsalmbok. K:s storhetstid började likväl med reformationen. Bristen på lämpliga vistexter för den nya kyrkan tvang Luther själv att försöka sig som melopoet med en lycklig förmåga, som i hög grad bidrog till reformationsverkets framgång. Redan 1524 utkommo flera saml. (-^Koralböcker), och hans k. efterbildades av andra (H. Sachs, M. Weisse, A. Lobwasser, P. Nicolai, N. Selnecker, S. Heydn m. fl.). Där det ej är fråga om parodier på greg. hymner el. omformningar av enstaka antifoner el. cantica, rör det sig vanl. om ->barform, som intill denna dag är k:s centrala byggnadstyp. Metodiken är (i anslutning till ty. folkvisa) frisk och kraftfull, kyrkotonalt färgad (ehuru med stark dragning åt dur/moll-tonalitet) och polymetrisk (ehuru en regelbunden folklig isometri i regel skimrar igenom rätt tydligt). Vid sidan av de talrika saml. k. i enstämmig form uppträda lika tidigt och ofta flerstämmiga bearb. med c. f. i té-norstämman, vilka tyda på att k. snabbt blivit en angelägenhet för den skolade kören. Av stor vikt för utbildningen av en menig-hetssång blev därför L. Osianders 50 geistliche Lieder... (1586) med c. f. i sopranstämman. Detta arr. blev efter sekelskiftet 1600 det vanliga och stärkte k:s inneboende isometriska tendenser, vilka under loppet av seklet bragtes till seger under intrycken av den dansmus. (instrumentala) stilen. Jämsides härmed antogo dikterna en allt subjektivare och pietistiskt känslosammare prägel, de förvandlades (har man sagt) från gemenskaps- till jag-lyrik. Den främste diktaren var P. Gerhardt och vid hans sida J. Franck, J. Heermann, J. Rist m. fl., vilkas visor tonsattes av musiker ss. J. Crüger, J. Ebeling, J. Schop, -A. Drese, J. R. Ahle, C. Briegel m. fl. Den fullt utvecklade pietistiska k. företrädes av diktare som bandvävaren G. Tersteegen i Ruhr och biskop N. von Zinzen-dorf i Herrnhut. Gentemot den rokokomässiga och dansanta prägeln i Freylingshausens Geist-reiches Gesangbuch (1704 ff.) avvika de av J. S. Bach tonsatta numren i Musicalisches Ge-sang-Buch (tr. 1736, utg. av G. C. Schemelli) väl knappast principiellt men dess mera i konstnärligt värde. Flera av de för k. omkr. 1700 typiska dragen möta också i denna för privatandakten avsedda saml. (vari ingå mel. även av J. G. Ahle, H. Albert, J. Crüger, J. W. Franck m. fl. samt bl. a. 14 mel. ur Freylingshausens saml.): strävan efter symmetrisk periodisering, stereotyp kadensering (vanl. med tonikaföruttagning el. sekundförhållning), melodilinjen gärna uppmjukad av rokokomässigt 471 graciös dubblettsyllabik (= 2 toner per stavelse), genomförande av det populära lill-trip-pel-schemat (3/4-takt) även på mel. (resp, texter), som eg. följa den stora trippeln (3/2), med därav följande inkongruens mellan mus. och textlig deklamation. Allt detta är drag som utmanade 1700-t:s ko-ralboksutgivare till revidering och glättning. Härtill kom också utskrivning av ackomp., vilket tidigare varit beroende av den tjänstgörande organistens förmåga att realisera general-basbesiffringen. Av ödesdiger vikt blev därför k:s slappnande grepp om musikerna: dess centrala ställning ss. ett all protestantisk kyrkomusik genomsyrande element gick förlorad, de ledande musikerna miste intresset för k., som blev en tråkig angelägenhet för ointresserade myndigheter och skolmästaraktiga organister med sjunkande yrkesutbildning. Ä andra sidan gjorde sig upplysningstidens nya estetiska åsikter gällande, vilka ifråga om menighetssång åsyftade »mera prakt och känslofullt uttryck» än barocktiden med sin strävan efter konstfull behandling av c. f. förmått ge. Orgeln borde stödja församl.-sången och befordra andakt men samtidigt ge uttryck åt textinnehållet och melodins etos. I samband med strävan efter neoantik höghet och grandessa retarderades det redan långsamma koraltempot, som vid sekelskiftet 1800 synes ha hållit sig till J — M M 20 el. än lägre. Ifråga om redigering och ackomp. följde bearbetarna olika stilar allt efter sin egen utbildning och smak, liksom koralböckerna växlade från trakt till trakt, ja, från för-saml. till församl. t. o. m. inom samma stad. Tendensen var dock genomgående att avstå från s. k. sträng sats och från kyrkotonala och polymetriska drag, vilka ansågos vittna om k:s barbariska ungdom, vidare att utplåna de från rokokon kvarlevande resterna av pryd-nadsfigurer och galant melodik, ofta däri inberäknat även tre-takten överhuvud. Det romantiska 1800-t:s strävan efter litur-gisk-mus. fördjupning betydde en kyrkomus. renässans, som också kom k. tillgodo. Praxis fördes visserligen på avvägar av en kyrkomus. forskning, som då ännu ej hunnit bli förtrogen med k:s problem: återknytningen till 1500-t:s källor var givetvis riktig, deras tolkning däremot ej, eftersom den i mensuralnoter angivna polymetrin ej varit el. kan vara liktydig med ett massunisont utförande i en fri rytmik med blandade taktarter. Men strävan efter s. k. rytmisk koral har dock i hög grad bidragit till en fördjupad syn på k:s formella egenheter; detta har i sin tur varit välgörande för dess harmo-nisering, som i enlighet med romantikernas förståelse för kyrkotonerna antagit en mera modal och mindre tendensharmonisk prägel. Tempot för menighetssången har under slutet av seklet och början av 1900-t. ständigt ökats (en kyrko-synod i Brandenburg 1889 fastslog tempot till J = MM 60) till gagn för en allmännare för 472