KYRKOÅRET ståelse för k:s naturliga byggnad, konstnärliga värde och släktskap med folkvisan. Likväl uppvisa gällande koralböcker ända in i våra dagar onaturligt byggda och misshandlade melodier, och om normerna för ackomp. härska fortfarande mycket delade meningar. Jfr i övrigt under Koralböcker. — K. i konstmusiken ->Kyr-komusik, sp. 466. — K. i Sverige ->Koralböcker, sp. 362. Litt.: J. Zahn, Die Melodien der deutschen evangelisohen Kirchenlieder (6 bd, 1889—93); C. Fuchs, Takt und Rhythmus im Choral (1911); H. J. Moser, Seb. Bachs Stellung zur Choralrhyth-mik der Lutherzeit (i BJ 1917); dens., Der evan-gelische Choral als rhythmisches Gebilde (1921); A. Schering, Zur Choralrhythmik (Kongress-bericht DM 1925); dens., Die metrisch-rhyth-mische Grundgestalt unserer Choralmelodien (1927); C.-A. Moberg, Kyrkomusikens historia (1932); S. E. Svensson, Kyrkotonerna och ko-ralharmoniken (i STM 1933—34). C.-A.M. Kyrkoåret. 1. Sedan slutet av medeltiden är k. bet. på den fastställda (hela naturåret omspännande) serien av kyrkans söndagar och högtidsdagar. Utgångspunkten var den judiska sjudagars-veckan, vari söndagen, Kristi uppståndelses dag, redan under apostolisk tid blev de kristnas gudstjänstdag med nattvardsfirande. Ur denna heliga dag växte den kristna veckan fram, och genom kyrko-helgernas utbyggnad utvecklades steg för steg ett kyrkoår. Först utbildades påskkretsen. Påsken, liksom dess urspr. avslutningstid, pingsten, var nära knuten till det judiska högtidsfirandet, som byggde på den orientaliska månkalendern. Då man sedermera inordnade den kristna påskcykeln i det romerska solåret, kom påsken att bli en rörlig fest inom detta år. På kyrkomötet i Nicaea 325 fastställdes påskdagen till den 1. söndagen efter första fullmånen efter vårdagjämningen. Påsken hade härigenom blivit en fixerad årshögtid. Redan i fornkristen tid föregicks den av en fastetid (ofta 40 dagar), som i slutet av 1000-t. blev lagfäst i västerländsk kyrka. Därvid omfattade den s. k. förfastan sönd. Septuagesima, Sexagesima och Quinqua-gesima (Fastlagssöndagen), dvs. efter nuv. tolkning sönd. inom en 70, resp. 60 och 50 dagars beredelseperiod till påsk. Fastans 2. del omfattar tiden från Askonsdagen till sönd. Judica (5. sönd. i fastan), dess 3. stadium tiden från sönd. Judica till påskaftonen. Sönd. Judica kallas även Dominica de passione (lidandessöndagen). Sin höjdpunkt når fastan i Den stilla veckan, som inledes med Palmsöndagen. I romerska kyrkan inträder i gudstjänstlivet faste-karaktären med sönd. Septuagesima. Den liturgiska färgen är violett, Gloria in excelsis bortfaller i mässan, Alleluiasången tystnar och 473 ersättes med tractus, i st. f. Ite, missa est sjunges Benedicamus Domino. Fr. o. m. Pas-sionsdagen förstummas även Gloria Patri, i tidegärden bortfaller Alleluia och ersättes med Laus tibi, Domine, Te Deum uteslutes i matu-tinen. Fastetidens botstämning brytes på 4. fastesöndagen, Laetare, då orgeln, som varit tyst sedan 1. sönd. i fastan, åter får ljuda. Efter Alleluiasångens långa tystnad under fastan tolkar kyrkan sitt jubel under påsktiden i ett dubbelt Alleluia. Pingsten (pentecoste, den femtionde) var urspr. bet. för de femtio dagarna efter påsk men kan sedan 200-t. påvisas som självständig fest. I jämförelse med påskcykeln är julkretsen ett sent tillskott till kyrkoåret. — I Rom förlädes redan före 300-talet Jesu födelses fest till den 25 december, även om detta datum i sådan egenskap icke påträffas i någon källa före år 354. Liksom till påsken fogades till julen en förberedelsetid med fasta, adventstiden, omfattande de fyra veckorna närmast före jul. Adventstidens bot- och fastekaraktär framträder icke så markant i liturgin som påskfastans: den liturgiska färgen är violett, orgeln tystnar, Gloria in excelsis och Te Deum bortfalla men Alleluia sjunges alltjämt. Under tiden 17— 23 dec. sjungas till Magnificat de stora s. k. O-antifonerna med särskild syftning på inkarnationens mysterium. Juldagen är i romersk tradition märklig, därför att tre mässor celebreras, en vid midnatt, en i gryningen (in aurora) och en vid vanlig tid. De två stora festkretsarna, julen och påsken, utbyggdes vidare under medeltiden. Så infördes 1264 Helga Lekamens fest till sakramentets förhärligande och på 1300-t. Heliga Trefaldighets fest, sönd. näst efter pingst. Söndagarna i den s. k. festlösa delen av k. räknas i romersk tradition med ordningstal efter pingst. I eng. och sv. medeltidstradition ha dessa söndagar benämnts med ordningstal efter Heliga Trefaldighets dag. I de romerska sakramentarierna börja de liturgiska böckerna med julen, men under senmedeltiden blev det vanligt att börja med 1. sönd. i Advent. I den ortodoxa kyrkan räknas det från den 1 sept. Redan under fornkyrklig tid upptogos även martyrers och bekännares namn i kalendern och fingo sina minnesdagar. Med tiden fogades härtill en serie Maria- och helgondagar, som redan under den äldre medeltiden voro talrika. Denna festcykel sammanfördes i de liturgiska böckerna under rubriken Proprium de s a n c t i s (el. sanctorum). De lutherska kyrkorna bevarade k., medan de flesta reformerta samfund övergåvo det och i st. f. de för varje sön- och helgdag fastställda perikoperna införde kontinuerlig skriftläsning. I Sverige utrensades på 1500-t. en del Mariadagar och helgonfesterna, och vid den stora omdaningen av k. 1772 avskaffades 3. och 4. dagarna vid de stora helgerna, varvid även 474