KYSKA SUSANNA apostladagarna strökos. (Från en del andra ändringar kan här bortses.) K. har» haft en avgörande betydelse för den liturgiska musiken, som i det romerska gra-dualet och antifonalet företer en rik variation »de tempore», dvs. efter k:s växlingar. Även den sv. reformationstidskyrkan bibehöll i sina liturgiska böcker en sådan växling. Een liten Songbok 1553 sammanställer mässmusik i fem serier, mässmusiken i 1697 års koralbok omfattar fyra, Haeffners Mässa 1817 och Svenska Mässan 1818 däremot blott en serie för hela året. 1897 års Musik till Svenska Mässan anpassar musiken åter bättre till k:s växling, Svenska Mässboken I 1942 innehåller fyra serier ordinarie-sånger och dessutom introitus till vissa sön-och helgdagar. Genom sin anknytning till olika helger ha dessutom ett flertal kyrkovisor i Sv. koralboken fått en utpräglad karaktär av de-tempore-musik (ex. koralerna 43, 55, 68, 92, 94, 102 och 125). — Litt.: G. Lindberg, Kyrkans heliga år (1937). R- S. 2. Det är naturligt, att den liturgiska musikens bundenhet vid k. också haft betydelse för annan tonkonst i kyrkans tjänst. Leoninus-Perotinus’ Magnus liber organi (~>Notre Dame-skolan) utgör ett ex. på en flerst. repertoars gruppering efter k., låt vara att denna polyfoni ännu ej förmått hävda sin konstnärliga självständighet. Men även hos senare mästare, som kunnat ge sina verk full konstnärlig autonomi, framträder ibland önskan att inordna sitt skapande inom k:s ram, t. ex. i H. Isaacs Choralis Constantinus, en saml. proprier efter k., vardera bestående av introitus, alleluiavers, com-munio, ibland även sekvens. Från ung. samma tid (början av 1500-1.) härrör även en annan (likaledes efter k. ordnad) anonym serie pro-priemässor (13 st.) med introitus, graduale, alleluiavers, offertorium och communio, börjande med jul och slutande med Allhelgonadagen. En liknande polyfon »årgång» tonsatte i slutet av seklet J. Handl-Gallus (ingående i hans Magnum opus musicum, 1586—90). En de-tempore-artad anslutning till k. möter ibland också i polyfona alster, vilkas texter kunna vara evangelielektioner (->Lectio), så i Rhaws Officia paschalia ... (1539). Häri ser H. J. Moser en utveckling till ->evangeliemotett, vilken odlats särsk. på protestantiskt område under årh. och där skulle ha hållit tanken på en polyfon musik efter k. levande ännu i Schütz’ kyrkokonserter, ja, ur denna synpunkt kunde sägas vara besläktad med 1700-t:s kantatårgångar, ehuru där visserligen omformad till predikomusik i anslutning till betraktelsen från predikstolen över dagens text. Jämförande art.: Kantat. Litt.: H. J. Moser, Die mehrstimmige Ver-tonung des Evangeliums 1 (1931). C.-A. M. Kyska Susanna, ty. Die keusche Susanne, operett i 3 akter av J. Gilbert till text av G. Okonkovsky efter A. Mars’ och M. Desvallières Fils å papa. Uppförd ffg.: Berlin 1910; Sthlm 1911; Khmn s. å.; Oslo s. å.; Gbg 1912; Hfors s. å. — Huvudroller: Susanna (sopran), René (tenor), Hubert (tenor), Pomarel (bas), Aubrais (bas), Jacqueline (sopran). Küster, J o h a n n Heinrich, tysk dirigent och tonsättare (d. 1842), hovkapellm. i Sthlm 1810—14 (tjänstledig från 1812); därefter kapellm. i Turin. — LMA 1812. Litt.: T. Norlind & S. Broman, Eggert och K.... (i STM 1925). Å. B. Kåge, Lars Ivar, vissångare, tenor (f. 1915 29/e), känd från radio och grammofon. K. stud, först teater men ägnade sig åt sång, sedan han gjort lycka i Paris med sina franska, italienska och spanska visor. Kåhrman, John, dirigent (1883—1938), kapellmästare vid Oscarsteatern i Sthlm 1916—21. K. avlade musikdir.-ex. vid MK i Sthlm 1907 och blev 1910 kapellm. vid Sigrid Eklöfs opera-och operettsällskap, senare bl. a. vid Skandia-biografen i Sthlm. Han dirig. under sina sista år sommarkonserterna i Sthlm:s stadshus; skrev marscher, valser o. a. underhållningsmusik. Kägellåda ->Luftlåda. Källberg, Ernst Eric, violinist (f. 1913 U12), blev 1947 3. konsertmästare vid K. hovkapellet i Sthlm, där han anställdes 1936. K. stud, för Barkel vid MK i Sthlm 1932— 37 och deb. 1938. Han har konserterat även utomlands och blev 1941 medlem av A n-d r é n - t r i o n, i vars gr. han deltog. H. M-g Känslosam stil (från ty. Empfindsam-keit), i nyare musikvetenskaplig litteratur vanligt stilbegrepp, avseende de drag i musiken från 1740—70-t., som närmast motsvara stilbegreppet »förromantik» (Frühromantik) på det litterära området. »Övergångstiden» mellan senbarock och wien-klassicism på musikaliskt område är ännu icke tillfyllest klarlagd, och den musikhistoriska forskningen har här mera än eljest mött svårigheter vid försöken att överföra termer som rokoko och förromantik från andra konstområden. Den tyska musikforskningen har försökt ersätta dessa med termerna galant resp, känslo 475 476