KÖBENHAVN S DREN GEKOR sam stil, en lösning, som måhända icke kan betraktas som slutgiltig men dock positivt har bidragit till stilkarakteristiken av tiden ifråga. De känslosamma stildragens utveckling måste ses mot bakgrunden av tidens sociala förändringar från ett auktoritetsbundet till ett borgerligt samhälle. Däri ligger ytterst förklaringen till den nya subjektivitet, som bröt fram omkr. och efter 1700-t:s mitt och som på konstnärligt område omedelbarast fann uttryck på litterärt område, såväl i lyrik och i romanform som i brev, självbiografier och dagböcker. (Utomordentligt typiskt för tidens tårfyllda känslosamhet är följ, uttalande i ett brev från 1773: »Wir suchten uns wehmütiger zu ma-chen».) På mus. område omgestaltas anmärkningsvärt snabbt den musikestetiska uppfattningen på motsv. sätt. Rent musikaliskt fullfölja de känslosamma stilströmningarna den galanta stilens övervinnande av barockens polyfoni och »style d’un teneur». Förankringen i generalbasen upphör, fristämmighet med tendenser mot »genombrutet arbete» tränger fram, den polyfona fak-turen får vika för kantabel, monodisk expres-sivitet i en melodiförande stämma och den tematiska och affektiva enhetligheten för melodisk kontrastering och uttrycksdifferentie-ring. Den påtagligaste förändringen sker på dynamikens område. Barockens block- el. ter-rassartade dynamik ersättes med en crescendo-diminuendo-dynamik både i detalj och i stort, som går hand i hand med de nya harmoniska uttrycksmedlen och påverkar den formella utvecklingen. Den känslosamma stilen kan tydligast följas på tyskt kulturområde inom visodlingen, sångspelet och klavermusiken. Bland dess mest typiska företrädare kunna nämnas Wilhelm Friedemann och Carl Philipp Emanuel Bach, i viss mån också Johann Christian Bach trots de italieniserade dragen, vidare J. Schobert, A. Schweitzer, G. Benda, J. F. Reichardt och J. R. Zumsteeg m. fl. På klavermusikens område är C. P. E. Bach det viktigaste namnet. På visans och sångspelets område balanseras de känslosamma dragen i stor utsträckning av franskpåverkade galanta stildrag. I Berlinsko-lans visodling dominera exempelvis de galanta dragen ända fram till den tidpunkt, då Klop-stocks texter började tonsättas av C. G. Neefe, Reichardt (hos vilken ännu äldre och nyare estetiska åskådningar blandas) och Zumsteeg. Också hos Haydn och Mozart återfinnas de känslosamma stildragen, tydligast under 1770-t., dvs. årtiondet innan den »wienklassiska» stilen hos dem båda nådde sin fulla mognad. Jämförande art.: Förklassisk musik, Galant stil, Wienklassicism. Litt.: E. Bücken, Musik des Rokokos und der Klassik (1927—28); L. Balet, Die Ver-bürgerlichung der deutschen Kunst, Literatur und Musik im 18. Jahrh. (1936); P. Gradenwitz, 477 Mid-18th century transformations of style (i ML 1937). I. B-n Kä'rkkäinen, J o r m a Robert, finländsk violinist (f. 1910 10/i2), sedan 1934 1. violinist vid Radioork. i Hfors. K., som stud, vid Helsingfors kons, samt i Paris 1935 och 37 för L. Nauwinck, deb. 1934, varefter han även framträtt som solist vid orkesterkonserter. J. K-nen Kärleksdrycken, L’ ->elisir d’amore. Kärlflöjt, en typ av flöjter, hos vilka det cylindriska ljudröret ersatts av en rund el. konisk kropp. K. kan vara antingen kant- el. spaltflöjt (->Flöjter), av vilka den förra typen är äldst. Materialet är snäckor, kalebass, lera etc. Lerflöjterna äro ofta djurlikt modellerade. Grepphål saknas ofta. K. äro synnerligen rikt representerade i sydamer. och afr. kulturer och ha även funnits i det gamla Assyrien, Centralasien och Kina. Fruktskalet och snäckan äro att betrakta som de urspr. formerna, ur vilka senare avbildningar i lera el. annat material utvecklats, föreställande människohuvudet, fåglar och andra dj urgestal ter. I Europa är den fågelforma de lergöken vanlig, en spaltflöjt med 4 grepphål. En specialform är -»-ocarina. Å. L-y Kärna, k ä r n b y g g n a d, en av I. Krohn lanserad och i finländskt musik-skriftställarskap brukad term för tredelade formstrukturer, där tyngdpunkten är förlagd till det mellersta partiet. De återfinnas bl. a. i genomföringspartierna i satser av sonatform. Litt.: N.-E. Fougstedt, Musikens formlära och organik ... (1946), och I. Krohns musikteoretiska arbeten på fi. I. B-n Kärna, kärnrum och kärnspringa, detaljer i orgelns labialpipor, samt k ä r n-stick, bet. för ett intonationsingrepp i dessa (->Orgelpipa). Köbenhavns Drengekor, gosskör, gr. 1924 i Khmn på initiativ av Wilhelm Hansens Musikförlag och med M. Wöl-dike som ledare. Är 1929 fick den sin egen skola, varigenom det dagliga musikaliska arbetet kunde stabiliseras. Kören har blivit en betydande faktor i Khmn:s musikliv, dels genom en rad större köruppföranden i Odd Fellow Palaeet, dels genom de sedan 1932 hållna, regelbundna musik-aftnarna i Christiansborgs slottskyrka. Vid konsertresor till Sverige, Tyskland och England har kören vunnit erkännande som en av kontinentens främsta. Litt.: P. Fledelius, K. D. (i DMT 1949). H. G. 478