LABIA utbildad av dTndy m. fl. och 1908 anställd som dirigent och lärare vid Schola Cantorum i Paris, efter dTndys död (1931) dess v. dir. L. utsågs 1920 att reorganisera konsertlivet i Reims, där han dirig. till 1925; ledde 1924—31 i Vernon (Normandie) en egen musikskola, som utvecklades till en kommunal institution. Han har skrivit operan Bérangère (1913—19; Le Havre 1925), 4 symf. samt sviter för ork., kammar- och pianomusik, sånger m. m. K. R-n La'bia, Maria, italiensk operasångerska, sopran (f. 1885 14/2), från 1936 röstpedagog i Siena. L. deb. 1905 på K. teatern i Sthlm som Mimi i Bohème; var därefter anställd bl. a. vid Ko-mische Oper i Berlin 1906—08 och Manhattan Opera Co. i New York 1908—10. Från 1911 sjöng hon i Wien, varjämte hon företog talrika turnéer (Sthlm 1911 och 23). K:s syster, sopransångerskan F a u s t a L. (1872—1935), var 1893—95 en uppskattad medlem av Stockholmsoperan; under sina sista år verksam som sånglärare vid Accad. di S:ta Cecilia i Rom. G. P. Labia'Ia tungstämmor, en något motsägande orgelteknisk term för sådana labialstämmor, som i klangen imitera tungstämmor. L. användas endast när det av platsbrist el. liknande orsaker är omöjligt att placera verkliga tungstämmor i ett orgelverk. De äro vanl. dubbla, dvs. en kombination av två stämmor förenade till ett register. För labialt engelskt horn kan denna sammanställning bestå av rörflöjt + gamba. Klarinofon är principal + gamba, labialeufon en öppen flöjt + gamba och labialklarinett kvin-tadena + gamba el. viola. Den senare kan även förekomma som enkel stämma med pipor av en spec. konstruktion, som framhäver de för klarinetten karakteristiska övertonerna. Denna labialklarinett kallas även sonarklari-n e 11. Tillägget labial- framför en orgelstämmas namn innebär dock ej med säkerhet, att denna tillhör gruppen 1. Det kan även gälla att särskilja en lingual- och en labialstämma, som ha namnet men ej klangkaraktären gemensam, t. ex. dulcian och labialdulcian (->-Dulciana). B. K. Labialstämmor, de orgelstämmor, som bestå av labialpipor (jfr Orgelpipa). De indelas i första hand i enkla 1., där en pipa svarar mot varje tangent, och sammansatta 1., som ha två el. flera samtidigt ljudande pipor för varje tangent. De enkla 1. bilda två huvudgrupper, o k- 491 t a v s t ä m m o r el. grundstämmor av hela fottal (32', 16', 8', 4', etc.) och alikvoter el. övertonsstämmor av delade (10 2/3', 5 V/, 3 Vs' etcj. De förra uppdelas ytterligare efter sin konstruktion i ->öppna stämmor, ->-täckta stämmor samt ->-överblåsande stämmor. Härtill komma en del specialkonstruktioner, bl. a. ->-starktonsstämmor, ->serafonstämmor och ->högtrycksstämmor. Alikvoterna, vartill användas samma piptyper som till oktavstämmorna, indelas efter den överton de angiva. Den största gruppen är ->kvintstämmor. Av de sammansatta 1. finnas två typer, dubbelstämmor, vilka bestå av två piprader, vanl. av samma tonhöjd (->Labiala tungstämmor, ->-Unda maris, ->Voix céleste), samt biandstämmor el. ->-k orstämmor. B. K. LabFtzky, J o s e p h, österrikisk kapellmästare (1802—81), på sin tid världsbekant kompositör av dansmusik. L., som urspr. var violinist, gr. 1834 en egen ork., med vilken han konserterade i Europa. Den övertogs 1853 av sonen August L. (1832—1903). H. M-g La'bium, lat., läpp, den detalj i orgelns labialpipor, som gett dem deras namn (^Orgelpipa). Lablache [labla'J], Luigi, italiensk operasångare, bas (1794—1858), tillhörde från 1820- till 1850-t. eliten av internat. sångartister och betecknades i Paris omkr. 1830 som »Napoleon bland basar». L. sjöng i Italien, Wien (ffg. 1823) och 1830—57 bl. a. i Paris, Petersburg, där han var anställd 1852—57, och London; utg. sångped. arbeten. — L:s röst var voluminös och av stort omfång samt mycket väl egaliserad i klangen. Som skådespelare briljerade han särsk. i buf-faroller genom ett överdådigt spelhumör. Hans repertoar omfattaue ^e stora baspartierna i Ros-sinis, Donizettis och Bellinis operor men även Leporello i Don Juan, Geronimo i II matrimo-nio segreto och Marcel i Hugenotterna. Litt.: G. Widén, L. ... (1897); A. Lancelotti, Le voci d’oro (21942). E. S-m La'bor, Josef, böhmisk pianist, orgelspelare och tonsättare (1842—1924), blind, från 1868 verksam i Wien. L. var även musikpedagog, och bland hans elever märkas J. Bittner, A. Schönberg och P. Wittgenstein. Skrev ett Konzertstück för piano och ork., kammarmusik, körverk, sånger 492