LALIN L. fick som korgosse i S:t Germain 1’Auxer-rois en solid utbildning av dess org. Chaperon. Vid ett försök att få anställning som violinist i hovkapellet refuserades han dock av Lully och måste några år nöja sig med mindre bemärkta organisttjänster. Samtidigt var han emellertid lärare i clavecin och kom omsider genom hertig de Noailles i personlig kontakt med Ludvig XIV, som utan tvekan installerade honom som hovkapellm. 1683. År 1689 utnämndes L. till överintendent för musiken och innehade därjämte, i olika omgångar, sådana specialbefattningar och -titlar som maitre de la musique de la ehambre och compositeur de la musique de la chapelle. Sålunda utvald och uppmuntrad av konungen själv lyckades han också genomföra vad denne önskat och åsyftat: en tidsenlig förnyelse av den fr. kyrkomusiken. Som hovfunktionär fick L. även komponera ren underhållningsmusik för olika balettföreställningar och salongskons., och i enlighet med detta arbetsprogram tillkommo bl. a. hans högeligen uppskattade Symphonies des soupers du roi. Även denna diverterande stil behärskade L. med mästerskap, men störst är han likväl i sina religiösa verk, isynnerhet i sina märkliga Grands mötets, de flesta komp, över ps. ur Psaltaren, några till andra liturgiska texter, ss. Pange lingua, Sacris solemnis, Te Deum o. a. Verk: Scenmusik: Baletterna Le palais de Flore (1689), Melicerte (1698), Le ballet des fées (1699), Le ballet de la paix (1713), Les folies de Cardenio (1720), Les éléments (tills, m. A. Destouches, 1721); instrumentalmusik: Symphonies des Noéls, Symphonies des soupers du roi, Suites d’airs de violon m. m.; verk för kör: 40 Grands mötets för kör, ork. och orgel (5 vol., utg. 1729), Legons de ténèbres, mässor o. a. sakrala verk. Nytr.: Les éléments (utg. av dTndy 1883), De profundis, Miserere mei Deus och Beati omnes för kör och ork.; Trois mötets och Panis angelicus för kör; 60 motetter utg. i 20 h. Litt.: A. Cellier, Les mötets M.-R. de La Lande (i RM 1946); B. Champigneulle, L’åge classique de la musique frangaise (1946). K. R-n de la Laurencie ->Laurencie. Lalin, Lars Samuel, sångare, tenor (1729—85), en av huvudstadens mera bemärkta personligheter inom musik- och teatervärlden under 1700-t:s senare del; sångmästare vid K. teatern i Sthlm 1773— 83. — Kungl. kammarmusikus 1762. Hov-sekr. 1764. LMA 1771. L. framträdde som sånglärare och konsertarrangör samt medv. från slutet av 1760-t. vid ka väljer skonserterna. På officiellt uppdrag företog han från 1765 en resa på kontinenten för att införskaffa musikalier för konsertbruk. P. Alströmers flitigaste medarb. vid inrättandet av Svenska teatern (Operan), anställdes L. där även som aktör men verkade närmast som litterär-musikalisk inspicient och regissör. Intill 1782 skall han ha satt upp icke mindre än 16 stycken, förutom divertissement m. m. Av egna verk må nämnas opéra-comiquen Den straffade förmätenheten (Sthlm 1750) och operan Zephir et Flore (ofullb.) samt bearb. av Händeis Acis och Galathea (1773) och Marmon-tel-Grétrys Procris och Cephal (1778; tills, m. G. G. Adlerbeth); i bägge hade han hjälp av H. P. Johnsen, och hans egen insats bestod i att välja passande sångnummer från äldre tonsättare, bl. a. G. M. Rutini och J. C. Bach. När de konstnärliga anspråken småningom stego, fann sig L. i viss mån missgynnad. L:s son, sångaren Johan Samuel L. (1769— 96), utbildad med understöd av MA i Sthlm, var anställd vid Operan där 1785—95. Hovsångare. Litt.: Alströmerska brevsaml. i UUB; F. A. Dahlgren, Förteckning öfver svenska skådespel... (1866); H. Nyblom, Gustaf IH:s opera. Minnesskrift... (1923); E. Sundström, L. S. L... (i STM 1950). E.S-m Lalo [lalå'], Charles, fransk filosof och estetiker (f. 1877 24/2), har bl. a. undervisat vid univ. i Bordeaux och Sor-bonne. L. har gjort en viktig insats på musikestetikens område med Esquisse d’une esthétique musicale scientifique (diss. 1908; 21939 m. tit. Éléments d’une ...), Introduction å 1’esthétique (1912), L’art et la vie sociale (1921) o. a. M. T. Lalo [lalå'], Victor Antoine É d o u a r d, fransk tonsättare av spansk härkomst (1823—92). Liksom Saint-Saens utpräglad klassicist, var L. en av de första medlemmarna i Société Nationale de Musique och bidrog med sin instrumentala alstring till att i Paris skapa intresse för en rent symfonisk fransk tonkonst. L. fick sin första musikutbildning (violin och musikteori) vid MK i Lille men flyttade 1839 till Paris och stud, där en tid vid MK; övergick dock snart till privatstudier. För existensens skull ägnade han sig såväl under denna tid som senare åt ped. verksamhet och var som utmärkt violinist och kammarmusiker under ett tiotal år (från 1855) medlem av den välrenommerade Quatuor Arningaud-Jacquard. Som tonsättare deb. L. 1848 med några romanser i gängse salongsstil men vände sig därpå omedelbart till kammarmusiken. Miss-modig av brist på uppmuntran avstod han dock under närmare tio år helt från att komponera. När han 1865 eggades att deltaga i en pristävlan med operan Fiesque, fick han på nytt vidkännas ett kraftigt bakslag. Först på 1870-t., när Société Nationale grundats, randa 503 504