LA PRADE och v. Jämtland, men hans inflytande är märkbart även i Medelpad och Hälsingland. Han gjorde sig bemärkt framför allt som polskespelare och detta i så hög grad, att den s. k. jämtpolskan — en blandform av åttondels- och triol-polska — efter honom benämnts Lapp Nils-polska; även valser och brudmarscher tillskrivas honom. Litt.: N. Andersson, Svenska låtar. Jämtland och Härjedalen 1 (1926); E. Arbman, Sägen och verklighet om L. ... (i Jämten 1935). O. A. La Prade [eng. uttal: -preM], E r n e s t, amerikansk violinist, tonsättare och musikskriftställare (f. 1889 20/i2), från 1929 i ledningen för NBC i New York, 1936 dir. för dess musikforskningsavdelning. Utbildad vid Cincinnati Coll. of Music och för C. Thomson vid MK i Bryssel (violin) samt för Jongen i London (komp.), har L. bl. a. varit medl. av flera amer. orkestrar och av kammarmusikensembler i London (1914—17). — Skrev operetten Xantha (London 1917) och sånger; publ. Alice in Orchestralia (1925; Alice i orkesterlandet, 1935), Marching notes (1928), tidskr.-art. m. m. G. P. LAPSK MUSIK. Den primitiva tonkonst som odlas inom lapparnas kulturkrets (omkr. 34 000 personer i n. Skandinavien, Finland och Ryssland) är huvudsaki. vokal. Den lapska sången, jojkningen (av juoikam, sjunga), har i hela sin karaktär och ända till våra dagar bevarat många ålderdomliga drag, som kunna föras tillbaka till en tid, då lapparna före sin invandring österifrån levde i grannskap med andra arktiska och subarktiska folk. I allmänhet äro jojkningar för dem det naturliga och spontana uttryckssättet för deras känslor inför en bestämd, konkret situation. De syfta alltid på vissa upplevelser, föremål, djur el. människor samt företeelser inom natur- och andevärlden. Deras funktion är att karakterisera företeelser med hjälp av de spec. poetiska och mus. uttrycksmedel, som en arkaisk tradition ställt till förfogande. Sångerna kännetecknas sålunda av en träffsäker, naivt-realistisk uttrycksstil och ha övervägande imi-tativ karaktär. Den musikaliskt-stilistiska karakteriseringen understrykes ofta även genom pantomimiska rörelser från sångarens sida. Jojkningen består mest av den ständigt fortlöpande upprepningen av korta motiv, som i flertalet fall består av endast 4—5 toner, ibland av blott 2—3. Denna begränsning i tonmaterialet motsvaras av en ringa vidd i tonrummet. Endast förhållandevis sällan överstiger nämligen melodierna omfånget av en sext, och icke 527 få röra sig uteslutande i den trånga ramen av en ters (notex. 1). I motsats till den relativt enkla melodiken är jojkningarnas rytmik i likhet med andra naturfolks musik utomordentligt rikt utvecklad och differentierad. Vid sidan av strängt ordnade följder av två- och trefjärdedelstakter stå konglomerat av tonföljder, som endast med svårighet kunna inordnas i ett taktschema. Oftast förekommer den brokiga växlingen av olika taktarter inom en och samma sång (notex. 2). De ytterst fasta och subtila rytmiska formlerna bilda emellertid själva grundvalen för det mus. skeendet, under det att melodiken snarare är en sekundär företeelse. Av mindre betydelse är även själva texten. Liksom hos andra arktiska och subarktiska folk utgöres den oftast blott av ett el. några få ord, som ange den åsyftade företeelsen, och i övrigt av en följd av olika partiklar, interjektioner, fyll-nadsord osv. Musikinstrument förekomma el. ha förekommit endast på sina håll i form av få och täml. enkla tonredskap, ss. t. ex. rassel- och ringstavar, kärlrasslor och de s. k. trolltrummorna. De sistn. förde lapparna en gång med sig som religiösa kultredskap från sina urspr. boplatser i öster till Fenno-Skandinavien, men trummorna försvunno fullständigt för omkr. 150 år sedan, dvs. vid tiden för lapparnas slutliga omvändelse till kristendomen. Vidare kunna nämnas vinare, pipor av olika material samt en liten primitiv oboe (->fadno). Under senare tid ha även drag- och munspelet samt fiolen och gitarren vunnit insteg. Litt.: A. Launis, Lappische Juoigos-Melodien (1908); K. Tirén, Die lappische Volksmusik (1942); E. Manker, Die lappische Zaubertrom-mel (2 bd, 1938—50); E. Emsheimer, Zur Ideo-logie der lappischen Zaubertrommel (i Ethnos 1944); dens., Eine sibirische Parallele zur lap- 528