LARSSON, L.-E. sättare i traditionell, romantisk-lyrisk, ej särdeles personlig stil. Studievistelsen i utlandet och den alltmer vidgade kontakten med moderna musikströmningar gav honom synnerligen fruktbara impulser, redovisade främst i Sinfonietta för stråkork. (1932), som kom att bet. hans genombrott. Han överraskade här med ett helt avvikande tonspråk, harmoniskt djärvt, oromantiskt, snarast neoklassiskt med linjärt betonad stämföring och i allegrodelarna »motorisk» rytmik. Verket, som fick sitt första uppf. i Gbg 1932, upptogs på programmet vid ISCM:s musikfest i Florens 1934 och blev där en uppseendeväckande framgång. Därmed var intresset väckt för detta o. a. av L:s verk; uppf. följde på olika håll i Europa, och Sinfoniettan liksom flera följ. komp, (närmast Konsertuvertyr nr 2, Divertimento och Liten serenad för stråkork.) utgåvos av Uni-vèrsal-Ed. i Wien. Även uvertyren och diver -timentot spelades vid de internat. musikfesterna (1936 resp. 37), och den ung. samtidigt tillkomna, för saxofonisten S. Rascher skrivna saxofonkons, lanserades av denne bl. a. i London. Dessa 1933—35 skrivna verk liksom piano-sonatinen från 1936 ansluta sig i stort sett till Sinfoniettans stil; det gäller framför allt det tidigaste av dem, Konsertuvertyren, medan de modernistiska dragen därefter alltmer mildrades och L:s personliga, milt lyriska egenart alltmer gjorde sig gällande, särsk. i de utsökt sköna och poetiska långsamma satserna. Denna successiva återgång till ett mer traditionellt tonspråk blev fullt tydlig i operan Prinsessan av Cypern (1936; Stockholm 1937) och ännu mer i symf. nr 2 (1937). De båda verken beredde en viss missräkning och betecknades av kritiken som till stora delar alltför konventionella och eklektiska. Den påtagligt Brahms-påverkade symf. indrogs också av tonsättaren, frånsett sista satsen, som under titeln Ostinato framfördes vid den internat. musikfesten i Warszawa 1939 och blivit ett uppskattat repertoarstycke. L. fortsatte emellertid på den inslagna vägen, som uppenbart passade hans kynne. Under ett drygt decennium har han odlat en i stort sett klassicistisk-romantisk stil med fina och mjuka stämningsvalörer och stort behag, utan eg. modernistiska inslag men dock ofta bevarande något av den »neoklassiska» andan, bl. a. i den livfulla rytmiken, den klara, genomskinliga stämföringen och den absoluta friheten från romantikens patos och svulstighet. Det har övervägande varit fråga om verk av måttligt format och mer anspråkslös hållning, ett flertal av dem skrivna som spec. radioprogram, ofta i samband med recitation. Med denna alstring vann L. i hög grad det svenska folkets hjärta; särsk. två verk nådde en storartad popularitet: Pastoralsvit för ork. och körverket (med recitation) Förklädd gud (H. Gullberg). Det bör också framhållas, att de med all sin lättillgänglighet 537 och sitt föga »tidsenliga» tonspråk ha hög konstnärlig halt och göra ett övertygande äkta och personligt intryck. Dets. gäller om åtsk. andra komp, från samma period, t. ex. Intima miniatyrer för stråkkvartett. Ä andra sidan kan det knappast förnekas, att L. ibland förletts till ett alltför färglöst men habilt skapande, främst i den stora mängd filmmusik, som han levererade under åren 1940—46, och i talrika brådskande beställningsarb., med vilka han ung. samtidigt var sysselsatt. År 1945 saml. L. sig åter till ett stort verk, symf. nr 3. Den blev emellertid liksom symf. nr 2 ett bakslag genom sin alltför osjälvständiga hållning och alltför magra substans, och tonsättaren tog på samma sätt konsekvenserna genom att draga in den och rädda endast den värdefullaste sista satsen, vilken omarb. till Konsertuvertyr nr 3. Det förefaller som om denna händelse betytt en vändpunkt i L:s skapande, i det att den medfört en allvarlig självrannsakan, resulterande i strängare sovring och försök till förnyelse och fördjupning. De följ, verken vittna om sådana tendenser, liksom om en viss stilistisk nyorientering i en »modern» riktning, betydligt skild från hans tidigare modernistiska stil; bl. a. framträder detta i det viktigaste av dessa senare verk, den tresatsiga Musik för orkester, uruppf. vid Malmö Konserthusstiftelses 25-årsjubileum 1950. Genomgående i L:s musik är den beundransvärda förening av konstmässig utformning och enkel, naturlig verkan. Även en tekniskt komplicerad sats (t. ex. 4-st. kanon) flyter fram utan ansträngning och pretention. Samma lätta och skickliga handlag gör sig gällande i den formella uppbyggnaden, som alltid är naturlig och välbalanserad, och i instrumentationen, som är klar och välkling-ande, särskilt med en läcker behandling av träbiåsarna. Våldsam dramatik och grälla effekter äro främmande för hans vekt lyriska läggning, som ofta tar sig fängslande uttryck i milda, svärmiska och innerliga partier. Scenisk musik: Prinsessan av Cypern, opera (Z. Topelius, 1930—36; Sthlm 1937), Arresten på Bohus, opera buffa (Alf Henrikson), musik till Shakespeares En vintersaga, Schillers Wilhelm Tell, Shelleys Den befriade Prometheus, Strindbergs Ett drömspel, legendspelet Santa Lucia m. fl. Verk för ork.: Symf. nr 1 D-dur op. 2 (1927 —28), symf. nr 2 e-moll op. 17 (1936—37; indragen), symf. nr 3 c-moll op. 34 (1945; indragen), konsertuvertyrer nr 1 op. 4 (1929), nr 2 op. 13 (1934), nr 3 op. 34 (1945; ur symf. nr 3), Symf. skiss op. 5 (1930), Divertimento nr 1 (1932; in- 538