LENT O Le'nto, it., långsamt, tempobet., i tidmåttet ung. mellan largo och adagio. I överförd bemärkelse även sats, som betecknats lento. (de) Leo, Leonardo (Lionardo Oronzo Salvatore), italiensk tonsättare (1694—1744), en av de mest prominenta företrädarna för den seriösa och komiska operan i generationen närmast efter A. Scarlatti, berömd även som kyrko-kompositör. L. var elev vid Cons. della Pietå dei Turchi-ni i Neapel, där han 1715 blev lärare, 1717 org. vid hovkapellet och 1725 1. hovorg., samtidigt anställd vid Cons. di S. Onofrio. År 1741 efterträdde han Fago som ledare av Cons. dei Turchini. Som kyrkokompositör deb. han 1712 med oratoriet L’infideltä abbatuta, uppfört såsom ett religiöst skådespel vid hovet i Neapel, och skrev i det följande bl. a. oratorierna La morte di Abele och S:ta Elena al Calvario, bägge ton-satta 1732, Miserere (1739) samt Dixit Dominus C-dur för 8 röster och ork. (Mindre känt för eftervärlden är hans Dixit Dominus D-dur från 1742.) Hans kyrkomusik karakteriseras av »skönhet och värdighet» (Dent) och en omsorgsfullt utarbetad, ofta i sträng stil förd sats. Ungefär samma egenskaper synas utmärka hans talrika verk för scenen (i allt omkr. 80). I debutverket Pisistrato (Neapel 1714) följer han ännu täml. osjälvständigt Scarlatti, och även sedan han med Sophonisba (Neapel 1718) nått större mognad, tillhör han den generation, som med Händel i spetsen satte sanningen i det dramatiska uttrycket framför de senare neapo-litanarnas begär att briljera med en överlastad koloratur och konsertmässiga inslag. Hans me-lodik är ädel men saknar den känslovärme, som utmärker hans samtida Pergolesi. Till hans mest berömda dramer höra Demofoonte (Neapel 1735) med den av samtiden högt beundrade arian »Misero pargoletto», Ciro riconosciuto (Neapel 1737) och L’Olimpiade (Neapel s. å.). L. var även från början av 1720-t. verksam som buffakompositör och vann i denna genre framgång genom en drastisk, ibland mot parodin siktande humor. Till hans mest berömda komiska stycken räknas Amor vuol sofferenza (Neapel 1739; även uppf. under namnet La finta frascatana och II cioè), Som lärare utbildade L. bl. a. Pergolesi, Jomelli, Piccini, Sacchini och Traetta. Litt.: V. Leo, L. L. e la sua epoca musicale 591 (1894); G. Leo, L. L. ... (1905; m. verkfört.); A. Piovano, A propos d’une récente biographie de L. L. (i SIMG 1906/07); E. Dent, L. L. (i dens.); H. Abert, W. A. Mozart, 1 (1919); E. Faustini-Fasini, L. L. e la sua famiglia (i Note d’archivio 1937); F. Walker, Cav. Giacomo L. and his famous »ancestor» (i MR 1948). E. S-m Léonard [leåna/r], Hubert, fransk violinist (1819—90), en av sin tids främsta violinpedagoger, prof, vid MK i Bryssel 1848—67. — LMA 1851. L. var elev till Habeneck vid MK i Paris och reste 1844—48 som konserterande violinist. Han utgav ett flertal ped. arbeten, violinskolor och etydsaml., bl. a. La gymnastique du vio-liniste ... (även ty. uppl.), samt skrev violinkons., -sonater m. m. — G. 1851 m. sångerskan Antonia Sitcher de Mendi (1831—1914), brorsdotter till M. Garcia. l. S. Leoncava'110, R u g g e r o, italiensk tonsättare (1858 8/3—1919 °/8), blev liksom Mascagni berömd genom ett enda verk, operan I Pagliacci, uppf. 1892, två år efter Mascagnis Cavalleria rusticana och jämte denna betecknande det eg. genombrottet för verismen i it. opera. L. blev efter privata pianostud. elev vid MK i Neapel samt därefter student i Bologna, där han med bl. a. G. Carducci som lärare 1878 förvärvade doktorsgraden. Tidiga försök som operakompositör med treaktsoperan Tommaso Chatterton (1878; Rom 1896) ledde icke omedelbart till framgång, och L. slog sig en tid fram som kafépianist och som tonsättare av lättare underhållningsmusik. Premiären under Tosca-nini av I Pagliacci (Milano 1892; Pajazzo, Sthlm 1893) ställde honom så med ens i förgrunden av det unga Italiens kompositörer för scenen och gjorde hans namn ryktbart i hela Europa. I musiken, som visserligen var långt mindre primärt medryckande än Cavalleria rusticanas, nådde han en dramatisk slagkraft genom blandningen av brutalt våldsamma teatereffekter och ett artistiskt raffinemang i halvt pastischartad genre. Framgången jämnade vägen även för hans övriga verk. I Medici (1888) gavs sålunda på La Scala 1893, men tanken att låta operan följas av ytterligare två andra, Savonarola och Cesare Borgia, förenade till en trilogi efter Wagners mönster under benämningen Crepusculum, övergavs. Till men för La Bohème (Venedig 1897) var, att Puccini ett år tidigare slagit igenom med sin opera över samma ämne. Av L:s övriga operor vann endast Zazå (Milano 1900) internationellt ett allmännare erkännande, medan Der Roland von Berlin, för vars tillkomst kejsar Wilhelm II ådagalagt livligt intresse, endast resulterade i en lokal framgång i Berlin (1904). 592