LEOPOLD I Till L:s andra verk höra La jeunesse de Fi-garo (USA 1906), där han liksom året förut Massenet med Chérubin diktat vidare på Beau-marchais’ intrig, Maja (Rom 1910) jämte flera operetter: Malbruk (Rom 1910), La reginetta delle rose (Rom 1912), Are you there? (London 1913), La candidata (Rom 1915), Prestami tua moglie (Montecatini 1916) m. fl. L. skrev vidare programmusik för ork., Nuit de mai (ouppf.), Serafita, baletten La vita d’una marionetta och romanser, av vilka La mattinata förblivit populär i de vidaste kretsar. Medfödda litterära anlag kultiverade L. som förf, till libretter för eget och andras bruk; alla hans mest kända verk äro skrivna till egna texter. Verk (u. n.): Operorna Gli zingari (London 1912), Ave Maria och Gof fredo Mameli (båda Genua 1916), operetterna A chi la giarettiera? (Rom 1919), Edipo re (Chicago 1920) och II primo bacio (Montecatini 1923). Av efterlämnade skisser sammanställde S. Allegra operetten La maschera nuda (Neapel 1925). E. S-m Leonellus el. Leonel, Power, ->Dun-stable. Leo'ni, F r a n c o, italiensk tonsättare (1864—1949). Elev av Ponchielli vid MK i Milano, var L. 1892—1914 verksam i London. Främst känd för en rad operor, däribl. L’oracolo (London 1905). Leo'ninus el. Leo, fransk kyrkomusiker på 1100-t., trol. verksam i Paris vid kyrkan Notre Dame (Beatae Mariae Vir-ginis) och jämte Perotinus den främste företrädaren för Notre Dame-skolan. Enl. Anonymus IV hos Couss. I, som är det enda belägget för att L. existerat, skall han ha komp, ett stort verk, Magnus liber organi de graduali et antiphonario pro servitio divino multiplicando, omfattande hela kyrkoårets re-sponsoriala former i mässa och tidegärd och bestående av 2-st. sånger. Verket bygger helt på den orörda greg. sången, och den nya stämman, duplum — noterad i rytmiskt invecklad och svårtolkad notskrift — inträder endast i de solistiska partierna. Karakteristiskt för L:s stil, i stort sett redan utvecklad av tonsättare före honom (S:t Martial-skolan), är den i ett och samma stycke förekommande fria rytmiska bildningen ovanför den i mycket långa tidsvärden framskridande greg. melodin (el. den begagnade delen av en sådan) omväxlande med sättning nästan not mot not (se t. ex. HAM), kallade organum resp, discantus. — Originalet till Magnus liber har icke återfunnits, men i 4 ms. ha delar av den bevarats. I sin mest oförändrade form återges L:s musik i ms. Wolfen-büttel 677 (från 1300-t.; facs.-tr. i J. H. Baxter, An old St. Andrews book, 1931). Jämförande art.: Ars antiqua; Organum (även betr, källor och litteratur). L S. Ruggero Leoncavallo. Leonora, La ->favorite. Leono're. 1. Opera av L. van Beethoven, ->Fidelio. 2. Namn på 3 uvertyrer i C-dur (resp. op. 138 och 72 a), tillkomna före den sista omarb. av verket, som resulterade i Fidelio (1814). L.-uvertyrerna ha, i motsats till Fidelio-uvertyren (op. 72 b), gemensamt tematiskt material, hämtat från några av operans viktigaste dramatiska moment, och äro alla utformade som ett slags symf. orkesterövers, av handlingen. Bredast tipplagd är nr 3 (»stora» L.), komp, till framförandet i Wien 1806, medan nr 2 visar en mer koncentrerad utformning (Wien 1805). Kortast är nr 1 från 1805 (enl. annan uppgift 1807), som dock ej framförts tills, m. operan. Nr 2 och 3 tillhöra standardrepertoaren; nr 3 brukar ofta spelas före scenförändringen i Fidelios sista akt. — Litt.: J. Braunstein, Beethovens Leo-nore-Ouvertüren (1927). G. P. Leopold I, tysk kejsare (1640—1705), var en flitig tonsättare av kyrkomusik och operaarior m. m. Under hans regeringstid (fr. 1658) utvecklade sig Wien till ett av de förnämsta centra för den it. operakonsten. G. Adler har utg. ett stort antal vokal- och instrumental verk av L. i Musikalische Werke der Kaiser Ferdinand III., L. I. und Joseph I. (2 bd, 1892—93; med inledn.). L S. 593 594