LID ST AM Harald Lie. Sigurd Lie. Lidstam, Karl Martin, körledare (f. 1899 8/2), affärsman, främst känd som inspirerad ledare för KFUM-kören i Sthlm (sedan 1935). L., som stud, musik för bl. a. S. Lizell, är dirig. för Tabernaklets sångkör sedan 1924, Baptisternas i Sthlm sångarförbund sedan 1930, KFUM:s Rikssångarförbund från 1942 samt för-bundsdirig. i Svenska baptisternas sångarförbund sedan 1947 och i Stockholms sångarförbund från 1949. Även som ledare av kristen allsång har han gjort bemärkta insatser, bl. a. på Skansen i Sthlm från 1942. K. L. Lie, Erika och Ida, ->Nissen, Erika. Lie [li:], Harald Friedrich, norsk tonsättare (1902—42). Utbildad för Valen och i Leipzig väckte L. stor uppmärksamhet med sin 1. symf. op. 4 (1934—35), som avslöjade en boren symfoniker. Verk (u. n.): Symf. nr 2 op. 5 (1938), Symfonisk dans op. 12 (1942; eg. scherzo ur ofullb. symf.); sånger m. ork. ss. Elegi op. 3 och Skinnvengbrev op. 6, m. piano ss. Nykelen, Ballade, manskörer ss. Kjende so visst eg, Langs ei d o. a. — Litt.: Biogr. i Norsk Musikkliv 1942. H. K. Lie [li:], Sigurd, norsk tonsättare, violinist och dirigent (1871—1904), främst känd för sina vokalverk, som räknas till de bästa i Norge. De vittna om L:s lyriska ådra, men han hade också en dräpande humor och en okuvlig livsglädje. I större arbeten tillkommer gärna ett patetiskt drag. Utbildad bl. a. för A. Rojahn, vid MK i Oslo (bl. a. Holter) och Leipzig (Rust och Reinecke) och slutl. i Berlin var L. efter hemkomsten 1895 violinist i teaterkapell och därefter konsertm. vid Harmonien i Bergen samt dirig. vid Musikföreningen där. År 1898 anställdes han som konsertm. vid Centralteatret i Oslo; erhöll efter sin kompositionsafton följ, år ett stip. och återvände till Berlin. Efter dirigentverksamhet i Bergen 1900—01 blev L. 1902 ledare för Han- 611 delsstandens sångförening i Oslo; uppträdde dessutom ofta som ackompanjatör. — Ms. i Oslo univ.-bibi. Verk: Symfoni a-moll (uppf. 1903), Symfonisk marsch (1899), Orientalsk suite (1899), Norsk dans nr 1, Festmarsch, Huldre å’n El-land för violin och ork. m. fl.; körverken Kongemausolae (T. Caspari; 1896) och Erling Skjalgson (Sivle; 1899) samt sånger för manskör, däribl. Bautar (Sivle; 1896), 3 Peer Gyntske viser (Oaspari; 1899), Nytårslöier (Oaspari; 1904), bearb. efter Grieg, Sinding m. fl.; ork.-sångerna Wartburg (Caspari), sångcykel op. 17 (1904) och Aladdins vuggevise (Oehlenschläger); stråkkvintett B-dur (1892), stråkkvartett d-moll (1893), en violinsonat, en svit för violin och piano, Romance (1891), To norske danse (1899) m. fl. violinstycken; pianostycken samt solosånger: Seks Sange (N. Krag) op. 1 (1892), Fire Sange op. 2 (1893), Seks Sange (1896), Fem Sange (Sivle; 1898; häri Solkverv), Sange for en dyb Stemme, Sne, Tre Sange af Konge-sönner (alla H. Rode), 7 Sange (I. Handa-gaard; 1903), Sidste romanser (I. Handagaard; 1905) o. a. H. K. Liebenberg [li/-], Eva, tysk sångerska, alt (f. 1898 15/2). Urspr. anställd vid operan i Koburg verkade L. sedan i Berlin som oratoriesångerska. Sjöng i Bayreuth 1927—28 och i Sthlm 1927 och 31; uppmärksammade grammofoninsp. G. P. Liebermann [li/-], R o 1 f, schweizisk tonsättare (f. 1910 14/9), elev till W. Vogel (komp.) och Scherchen (dirig.), anställd vid schweiziska radion; i sin musik i viss mån en efterföljare till Schönberg. Verk: Operan Leonore 40/45 (1951), teater-, film- och radiomusik; Das neue Land, »Ko-lumbus- festspel», symf. (1949), Furioso o. a. ork.-verk, körverk, kammarmusik m. m. H. M-g Liebhaber [li/p-], i mus. mening en älskare av musik. Särsk. under 1700-t. användes benämningen 1. med innebörden av musikälskare utan djupare fackkunskaper, dvs. ->dilettant. Liebich, Inga Laerum, ->Laerum Lie-bich. Lieblich Gedazckt [li/p-], ty., en hel-täckt labialstämma i orgeln av 16' el. 8' tonhöjd. Den är en svagare variant av ->Gedackt, har trängre mensur än denna samt en ljus och klar klang. Som 16' pedalstämma benämnes den även ekobas. B. K. Liebmann [li/-], Axel, dansk tonsättare (1849—76), från 1874 organist vid Garnisonskyrkan i Khmn. 612