LIED L. var 1868—71 dirigent vid Studentersang-foreningen i Khmn; avlade statsvetenskaplig kand.-ex. 1872. Påverkad av J. P. E. Hartmann och Brahms har han skrivit sånger och körverk, däribl. Humoreske och Planternes liv, samt kammarmusik. — G. 1874 m. pianisten Nanna Magdalene Lehmann (1849—1935). Er-l LIED. Även utanför tyskt språkområde har begreppet lied [li:t], ty., sång, visa, blivit en allmänt vedertagen benämning på en till karaktären lyrisk solosång med ackomp., vanl. symmetrisk och koncentrerad till sin form. L. utvecklades och nådde sin högsta blomstring på tysk och österrikisk botten under den musikaliska romantikens tid, dvs. under slutet av 1700-talet och början av 1800-talet. Just dess koncentrerade form och lyriska hållning samt den stränga intimiteten i föreningen av dikt och ton skiljer den från den mera episka balladen och den mera dramatiska arian. Gränserna kunna dock härvidlag vara svåra att draga, och element från både ballad och aria kunna återfinnas i 1., och tvärtom. Som l:s störste mästare räknas F. Schubert. Den tyska liedens utveckling t. o. m. Schubert. Rötterna till den romantiska 1. gå långt tillbaka i musikhistorien. I folkvisan i dess olika former och genrer, t. ex. arbetsvisa, dansvisa, dryckesvisa, krigiska sånger osv., har 1. sin kanske starkaste ursprungsförankring. Trubadurers och minnesångares konst på 13- och 1400-t., den evang. kyrkovisan, operan på 1600-t. och barocktidens viskompositörer, t. ex. H. Albert och A. Krieger, ha varit stationer på l:s hist. utvecklingsväg. Det senare 1700-t:s sångspel måste emellertid betraktas som den grund, ur vilken den romantiska 1. mera direkt växte fram. Tonsättare som J. A. Hiller, J. A. P. Schulz, J. F. Reichardt, K. F. Zelter och J. R. Zumsteeg (den s. k. andra Berlin-skolan) skrevo i och utanför sångspelet 1. av en typ, som Schubert tog upp och fulländade. Denna »förromantiska» 1. var oftast rent strofis k, dvs. alla diktens strofer åter-gåvos med exakt samma melodi. Ackomp. inskränktes vanl. till ett enkelt harmoniskt underlag för sångmelodin. Denna liedtyp finns också hos Schubert och de flesta liedkom-positörer från senare tider; mycket kan utvinnas av denna enkla form, om tonsättaren förstår att skapa en verkligt uttrycksfull melodi till en text, som inte växlar alltför starkt 613 till innehåll och stämning (t. ex. Schuberts Heidenröslein). Ofta förekommer dock hos Schubert även i dylika rent strofiska 1. ett mera utvecklat ackomp., som genom illustrativ karaktär aktivt deltar i den mus. tolkningen av dikten. Tendenser till ett sådant ackomp. funnos också hos de »förromantiska» liedkom-positörerna och hos Beethoven. Det illustrerande ackomp. blev en än viktigare ingrediens i den strofiskt varierade 1., en form, med vilken Schubert öppnade nya vägar för liedkomposition. Strofisk indelning ligger till grund för denna form, men om textens skiftningar fordra nya mus. uttryck, varieras melodin och (el.) ackomp. Troheten mot texten blir alltså större i den strofiskt varierade än i den rent strofiska 1. Ett typiskt ex. utgör Schuberts Die Forelle, i vilken efter 2 melodiskt lika strofer till samma illustrerande beledsagning den 3. strofen gestaltas annorlunda både i sångstämman och i ackomp., följande de växlingar i innehåll och stämning, som äga rum i dikten. L:s frigörelse från tidigare idylliska och opersonliga stämningar hän mot ett utpräglat subjektivt gestaltande avspeglas främst i Schuberts genomkomponerade sånger. Obunden av diktens versmått och av den strofiska el. strofiskt varierade repetitionen av det mel. schemat följer sångstämman i närmaste anslutning till textens stämningsinnehåll: reci-terande och kantabla partier omväxla över ett alltmer självständigt vordet ackomp., allt sammanhållet inom ramen för en gemensam grundstämning. Redan Der Wanderer kan här tjäna som ex.; mest renodlad är genren i Der Dop-pelgänger. Schuberts centrala ställning framgår icke minst genom en jämförelse med de närmast föregående och samtida sångkompositörerna. Hos såväl J. Haydn som Mozart är 1. en idyllisk bagatell el. genrebild; den senares Das Veilchen uppvisar i sin om folkvisan erinrande inre och yttre struktur en undantagsställning. Även Beethoven nådde blott sporadiskt ut över tidens gängse liedschablon; Adelaide och framför allt saml. An die ferne Geliebte peka med sin djuplodande själstolkning fram 'mot den schu-bertska 1. De sistn. sångerna inleda även raden av cykler, där ett flertal sånger sammanställts till ett slags fortlöpande mus. berättelser, vilka över Schuberts Die schöne Müllerin och Winterreise blevo karakteristiska inslag i 1800-t:s liedproduktion. 1800-talets tyska lied efter Schubert. Från Schubert utgingo de riktlinjer, efter vilka 1. utvecklades under hela 1800-t. Även den fritt strofiskt varierade balladen, förebildad av J. R. Zumsteeg, utformades av Schubert och fick sin främste mästare i C. Loewe några decennier senare. Inom den eg. liedkomposi-tionen framstå i första hand R. Schumann och J. Brahms som Schuberts verkliga arvtagare. 614