LINCKE, P. Verk: Finalen till Fjernt fra Danmark (1860) o. a. balettmusik, 8 violinetyder, danser, marscher, arr. av scenmusik m. m. Er-l Lincke, Paul, tysk operettkompositör och kapellmästare (1866—1946), representant för den enklare s. k. Berlinope-retten och innehavare av ett musikförlag i Berlin, Apollo-Kunstverlag. Verk: Operetterna Venus auf Erden (1897), Im Reiche des Indra (1899), Frau Luna (1899), Lysistrata (1902, med den populära Lysmask-Idyll), Berliner Luft, Gri-Gri (1912; Sthlm s. å.), Casanova (1925; alla i Berlin) m. fl. samt dans- och underhållningsmusik. H. M-g Lincke, Valdemar Christian, dansk sångare, basbaryton (1869—1948), främst känd som lärare till många framstående danska sångare; blev 1901 lärare vid MK i Khmn. L. stud, för C. Helsted, senare i Paris, deb. med framgång som konsertsångare 1889 och var 1892—1903 en god kraft vid Det kgl. teater i Khmn i roller ss. greve Almaviva i Figaros bröllop, Leporello i Don Juan, lantgreven i Tannhäuser och Mefistofeles i Faust. Er-l Lind, Johanna (Jenny) Maria, sångerska, sopran, f. 1820 6/i0 i Sthlm, d. 1887 2/ii i Malvern Hills, Herfordshire, England, redan vid 25 års ålder en av världens mest firade sångartister, »den svenska näktergalen». Sina enastående framgångar vann hon främst tack vare sin sällsynt själfulla, intagande personlighet och sin konstnärliga idealitet. Sin stämma behandlade hon med stor smak och teknisk fullkomning, ehuru hon rent vokalt säkerligen haft flera gelikar inom samtid och eftervärld. — Hovsångerska och LMA 1840. Preussisk Kammersängerin 1847. Litt. et art. med briljanter och serafimer-band 1881. — Se plansch vid sp. 624. Jenny Lind var dotter till bokhållaren N i k-las Jonas L. och Anna Maria Rådberg, f. Fellborg; föräldrarna gifte sig först 1835. År 1830 blev hon elev vid K. teatern i Sthlm, där C. M. Craelius och I. Berg voro hennes sånglärare. Redan den 29 nov. s. å. deb. hon som Angela i skådespelet Polska gruvan, utförde därefter med växande framgång en mängd talroller och fick 1835 sitt första sångparti som Georgette i Frondörerna. Hon anställdes vid teatern 1838 och firade snart stora triumfer bl. a. som Agathe i Friskytten (1838) och Alice i Robert av Normandie (1839). I nov. 1839 fick hon ett hem hos A. F. Lindblad, och denne, liksom Geijer och J. A. Josephson, tillhörde sedan hennes närmaste umgängeskrets och funno i henne en utmärkt tolk för sina sånger. Det intensiva teaterarbetet i förening med en omfattande konsertverksamhet hade emellertid överansträngt hennes stämma, och på inrådan av sin kollega G. Belletti beslöt hon 1841 att hos M. Garcfa i Paris avsluta sin röstutbildning. En 10 månaders systematiskt bedriven undervisning hos denne återställde henne helt. År 1842 återvände hon till Sthlmsoperan, bättre rustad än någonsin tidigare, där hon stannade till utgången av spelåret 1843/44. Till sina förra glansroller lade hon nu bl. a. Amina i Sömn-gångerskan. År 1844 inledde Jenny Lind, som året innan ffg. sjungit på utländsk scen (Det kgl. teater i Khmn), sin världskarriär. Av Meyerbeer kallad till Berlin för att kreera det för henne skrivna Vielkas parti i Fältlägret i Schlesien, deb. hon den 15 dec. 1844 på Hofoper som Norma med lysande framgång och vann kort därefter som Vielka en ny seger. Hon sjöng nu i flera ty. städer samt åter i Berlin, där Mendels-sohn tillhörde hennes beundrare; genom denne fästes hennes intresse vid oratorie- och romanssång. Triumferna upprepades i Wien 1846 och i England 1847—50. Hon hade ånyo gästat Khmn, där H. C. Andersen djupt förälskade sig i henne, och Sthlm, där hon ingick förlovning med J. Günther 1848. Förbindelsen bröts dock snart, och den 12 april 1848 tog hon i Normas parti för alltid avsked av svensk scen. Vid slutet av året framträdde hon i London ffg. i Elias, vars sopranparti Mendelssohn skrivit för henne. Sedan flera år hade Jenny Lind umgåtts med planer på att lämna teatern. Inre splittring och personliga bekymmer hade ingivit henne en allt starkare olust mot teaterlivets avigsidor, och detta i förening med en med åren alltmer intensifierad religiös inställning förmådde henne att våren 1849 med en rad glansfulla framträdanden på Her Majesty’s Thea tre i London taga avsked av operapubliken. I stället ägnade hon sig nu helt åt oratorie- och romanssången, varvid hon främst sjöng sopranpartier i bl. a. Händeis, Haydns och Mendelssohns körverk samt sånger av ty. och sv. romantiker. Ett karakteristiskt inslag i hennes program voro de sv. folkvisorna. Hon turnerade de följ, åren i Amerika, bl. a. med impressarien P. Barnum 1850—51, varvid hon rönte överväldigande framgång, både konstnärligt och ekonomiskt. Efter konsertresor på kontinenten och i England bosatte hon sig 1856 i London med sin familj — hon hade 1852 i Boston ingått äktenskap med pianisten O. Goldschmidt. Här uppträdde hon främst på välgörenhetskonserter — den sista 1883 — och verkade även som sångpedagog, dels vid den av maken ledda Bach Choir 1876—83, dels vid Royal Coll. of Music 1883—86. Bland sv. elever må nämnas Mathilda Ebeling och Amalia Riego. 627 628