LIN DE M AN, L. M. sättare som inspirationskälla, och hans koralbok liksom övriga kyrkomus. verksamhet har varit av genomgripande betydelse. Genom sin 1883 tills, m. sonen Peter L. upprättade organistskola lade han grunden till landets främsta mus. läroanstalt, MK i Oslo. — LMA 1879. Lindemans liv. L., som var son till 2, växte upp i en mus. miljö och fick sin grundläggande musikutbildning av fadern. Redan som 10-åring spelade han piano på en av dennes konserter, och från sitt 12. år vikarierade han som org. i Vor Frue kirke. Sedan han 1833 kommit till Oslo tjänstgjorde han tidtals för brodern Jacob Andreas i Vor Frelsers kirke, spelade dessutom violoncell och kontrabas i Det musikalske Lyceums och Christiania Theaters ork. (1834—40) samt gav musiklektioner. Efter påbörjade teol. stud, övergick L. 1839 helt till musiken och blev org. i Vor Frelsers kirke, en plats, som han innehade till sin död. Vid sidan härav var han bl. a. även lärare i kyrkosång vid det prak-tisk-teologiska seminariet (1849—87). Han var en av stiftarna av det första filharm, sällskapet i Oslo, styrelsemedl. där och i alla andra dåv. musikföreningar i staden. Redan 1862 tillställde L. tills, m. O. Bull regering och storting ett förslag om upprättande av en norsk musikakad.; anslag härför avslogs, och planen förverkligades först genom den av honom 1883 gr. organistskolan. Under alla år komp, han flitigt, och 1848—80 insaml. han systematiskt norsk folkmusik, från 1860 med statsbidrag. Den enda konsertresa L. företog var till invigningen av den nya orgeln i Royal Albert Hall i London 1871; här gav han 8 konserter, bl. a. med norska folkmelodier och egna tonsättningar på programmet. L. var en framstående pedagog, bland vars många elever, både i orgel och musikteori, märkas J. Svendsen, J. Haarklou och H. Borgström. Sin sällsynta begåvning som orgelspelare visade han genom sitt gripande spel vid gudstjänsterna; för egna konserter fick han icke begagna kyrkans orgel. En stor del av hans ms. förstördes vid en eldsvåda i hemmet 1859. Bevarade komp, och uppteckningar finnas i ms. i Oslo univ.-bibl. Lindcman och folkmusiken. Intresset för de norska folkmel. hade L. i arv, samtidigt som han stimulerades av den allm. nationellt-kulturella väckelse, som satte in från 1830-t., vilken bl. a. resulterade i J. Moes och M. B. Landstads folkvisesaml. och Asbj örnsens och Moes folksagor. Karakteristiskt nog kom L:s första folkmusikutgåva som bilaga till en saml. folkvisor av Moe (1840). Mel. voro till största delen hämtade ur faderns saml. Redan året därpå utg. han en ny kol-645 Ludvig Mathias Lindeman. lektion, omfattande 68 melodier. Sin eg. sam-larverksamhet inledde L. 1848 med en resa i Oplands fylke, som gav rikt resultat och från vilken uppteckningar äro bevarade; hos A. Eivindsen Vang i Valdres upptecknades bl. a. de religiösa folkmel. till Kingos Graduale av 1699. Senare resor, från vilka uppteckningar och saml. från 1860—65, 66—74 och 80 äro bevarade, gingo över hela landet upp till Helge-land i Nordlands fylke; i Telemarken samarb. L. med Olea Cröger, som redan 1839 samlat mel. på egen hand. Hennes uppteckningar publ. L. delvis i tillägget till Landstads folkvisor (1853). Resorna gåvo till resultat en storslagen saml. folkmel., säkert över 3 000, varav omkr. 2 500 ha bevarats. Av dessa publ. L. 636 nr i sitt huvudverk, Aeldre og nyere Norske Fjeldmelo-dier, vars första h. utkom 1853 och sista 1867; ännu ett h. red. av L. men utgavs först 1907 av sonen Peter L. Mel. äro till övervägande delen insaml. av L. själv; några hade tillställts honom av O. T. Olsen (Nordland) och A. Heyerdahl (Hallingdal och Urskog) o. a. Saml. omfatta religiösa och världsliga mel., däribl. kämpavisor, »bånsuller», langleikmelodier och feleslåtter; endast hardingfeleslåtterna och vissa religiösa folkvisor saknas. L. hade en sällsynt förmåga att noggrant återgiva de mel. han hört. Vid uppteckningen avstod han delvis från taktstrecken och lät endast texten och särsk. tecken markera rytmen. Toner utanför den tempererade skalan noterades med ett enkelt kors el. genom tillagda 646