LUMBYE positioner. Från början av 1670-t. var operan dock hans huvudintresse. Genom Ludvig XIV:s välvilja hade han efter Molières död kommit i besittning av teatern i Palais Royal, där han härskade med oinskränkt makt och myndighet, även tillförsäkrad för sig och sina efterkommande ensamrätten att i Frankrike uppföra mus. skådespel med ett större antal medverkande. Han var regissör, sånginstruktör och kapellm. samt ingrep ibland även som balettm. Åt instuderingen av sina operor ägnade han den största omsorg. Så höjde han också skå-despelartruppens prestationer till en konstnärlig nivå, som icke hade någon motsvarighet i det övriga Europa. Berömd blev alldeles särsk. precisionen i orkesterspelet, och genom de bägge ty. kompositörerna Georg Muffat och J. S. Kusser, som medv. i hans ork., kom Lul-lys inflytande som praktisk organisatör av musiklivet att sträcka sig utöver Frankrikes gränser. Åtm. under senare år tycks Lully själv endast ha utarbetat de viktigaste ställena i sina operor och f. ö. nöjt sig med att utskriva ytterstämmorna och överlåtit åt medarb. att fylla i mellanstämmoma. Avundsmännens påstående, att medhjälparna i själva verket voro operornas tonsättare motbevisas emellertid därav, att de (J. F. Lallouette och P. Colasse), lämnade på egen hand, aldrig lyckades åstadkomma något med Lully konstnärligt likvärdigt. Förtal och illvilja men också anhängarnas oreserverade beundran ha färgat bilden av Lully som människa. Han beskrives som godmodig och gladlynt och var känd för sina briljanta sällskapstalanger. Med geniets egocentricitet gick han emellertid skoningslöst fram mot andra, när hans intressen stodo på spel. Ärelysten och angelägen att komma sig upp kunde han med sin rikedom, som han delvis förvärvat genom tomtspekulationer i det centrala Paris, leva som en grandseigneur. Men från ungdomen var han tillika en bohemnatur och moralisk libertin, ökänd ännu på äldre dagar för sina utsvävningar. Ett olycksfall orsakade hans död. När han dirig., råkade han en gång stöta den tunga taktstaven mot ena foten. Den uppkomna blessyren vansköttes, och kallbrand ledde till döden. Som konstnär var Lully beundrad av alla. Han hade bildat epok i franskt musikliv och överlevde i sina verk efterföljarna, Rameau icke undantagen. Ännu sedan Gluck i början av 1770-t. erövrat Paris, spelades vid ett tillfälle Lullys Thesée (1779). Stilistiskt har han påverkat Gluck i de senare reformdramerna och indirekt utövat inflytande på Händel liksom genom sin instrumentalmusik även på J. S. Bach och hans tidsålder. Verk: Baletter: a) delvis med musik av L.: La nuit (1653), Les proverbes (1654), Thétis et Pélée (s. å.), Le temps (s. å.), Les bienvenus (1655), Les plaisirs (s. å.), Psyché (1656), La ga-lanterie du temps (s. å.), L’amour malade (1657), 725 Plaisirs troublés (s. å.), Alcidiane (1658), La revente des habits (omkr. 1660), Mascarade du captaine (1664—65). b) helt med musik av L.: La raillerie (1658), Xerxès (1660), ITmpatience (1661), Les saisons (s. å.), 1’Hercule amoureux (1663), Les arts (s. å.), Les noces de village (s. å.), Entr’actes d’OEdipe (1664), Les amours déguisés (s. å.), Naissance de Vénus (1665), Les gardes (s. å.), Triomphe de Bacchus (1666), Les muses (s. å.), Le carna-val (1668), Flore (1669), Ballet des ballets (1671), Triomphe de 1’Amour (1681), Temple de la paix (1685). Comédies-ballets: Le mariage forcé (1664), Les plaisirs de 1’ile enchantée (s. å.), L’amour mé-decin (1665), Pastorale comique (1667), Le sici-lien (s. å.), George Dandin (1668), Grotte de Versailles (s. å.), Monsieur de Pourceaugnac (1669), Les amants magnifiques (1670), Le bour-geois gentilhomme (s. å.), Psyché (1671), Idylle de la paix (1685). Operor: Les fétes de 1’Amour et de Bacchus (1672), Cadmus et Hermione (1673), Alceste (1674), Thésée (1675), Le carnaval (s. å.), Atys (1678), Isis (1677), Psyché (1678), Bellérophon (1679), Proserpine (1680), Triomphe de Vamour (1681), Persée (1682), Phaéton (1683), Amadis (1684), Roland (1685), Armide et Renaud (1686), Acis et Galathée (s. å.), Achille et Polixène (1687; endast 1 akt av L.). Kyrkomusik: Miserere (1664), Plaude laetare (1668), Te Deum (1677), De profundis (1683), Mötets ä deux choeurs (1685) m. fl. Nytr.: En saml.-utgåva utg. av H. Prunières i 10 bd (1930—39; oavslutad); enstaka stycken i RiMB, SchGMB och HAM. Litt.: J. L. Le Cerf de la Viéville, Compa-raison de la musique italienne et de la mu-sique frangoise (1706); E. Radet, L. ... (1891); H. Prunières, L. Biographie critique (1910; -T927; med verkfört.); L. de la Laurencie, L. (1911); H. Prunières, L’opéra italien en France avant Lulli (1913); R. Rolland, Anteckningar om L. (i förf:s Några tonkonstens mästare i forna dagar, 1918); C.-A. Moberg, Lully-skolan i Uppsala universitetsbiblioteks handskriftssamling (i STM 1925); H. Prunières, L. and the Académie de musique et de danse (i MQ 1925); dens., La vie illustre et libertine de J. B. L. (1929); D. J. Grout, Some forerunners of the L.-opera (i ML 1941); E. Borrel, J. B. L. ... (1949; med verkfört., bibliogr. och diskogr.). E. S-m Lumbye [lo'mby], Hans Christian, dansk tonsättare och kapellmästare (1810 —74), den danska dansmusikens främste representant, vars musikaliska alster varit tongivande i Khmns nöjesliv. Född i Khmn blev L. vid unga år militärmusiker i Odense, från 1829 trumpetare vid Hestgarden i huvudstaden. En gästande Steier-mark-ork. inspirerade honom att 1839 gr. en 726