LUNN Bronsålderslurar. Lunn, Sven, dansk musikhistoriker (f. 1903 10/e), sedan 1935 ledare av Det kgl. biblioteks i Khmn musikavdelning. L. tog magisterkonferens vid Khmns univ. 1931, var musikkritiker i Ekstrabladet 1931—33 och ordf, i Studentermusikforeningen 1939—47. Har skrivit Danish music, a survey (1947) samt talrika art. i tidskr. och in- och utländska uppslagsverk. Sch. Lupi [lo'-], Johannes el. Jennet le Leu, flamländsk tonsättare (omkr. 1500— 39), stud, vid univ. i Löwen och anställdes 1527 vid domkyrkan i Cambrai, där han blev kapellmästare. L. har ofta förväxlats med en Lupus Hel-lingk och andra samtida med namnet J. L. el. J. Le Leu. Om denna fråga se H. Albrecht i AM 1934 och i Chorwerk 15, i vilket h. han utg. 10 4-st. fr. chansons, tillskrivna L. I. S. Lupi [lo'-], Roberto, italiensk tonsättare (f. 1908 28/n), utbildad vid MK i Milano och lärare vid MK i Florens. Verk: Nativitas (1944), Stabat Mater (s. å.) och Psalmo 60 (1945—48) för soli, kör och ork. o. a. körmusik; kammarmusik (bl. a. en sonat för violoncell och piano), pianostycken (Tre preludi e fughe 1944) och sånger. G. M. Lupot [lypå'], Nicolas, fransk violinbyggare (1758—1824), den franska skolans främste företrädare, kallad »den franske Stradivari». 739 L. härstammade från en släkt som i tre generationer före honom varit violinbyggare i Mire-court och Orléans. Själv var han sin faders lärjunge, kom senare till Paris och öppnade egen verkstad 1798. Hans instr. utmärka sig för ett mönstergillt arbete, jämbördigt med de it. mästarnas, och en ädel, fyllig och varm ton. Lur (av isl. luör, biåshorn). 1. Ett nordiskt biåsinstrument från bronsåldern (1500—500 f. Kr.). Ett 40-tal 1. ha anträffats i Danmark, Sverige, Norge och Nordtyskland, de äldsta i Skåne, Blekinge, på Öland m. fl. platser, de yngre hu-vudsakl. i Danmark. L., som är utomordentligt fint gjuten i brons, har koniskt ljudrör, som på den äldre typen är böjt i halvbåge, på den yngre i S-form med de båda kurvorna i 90° vinkel mot varandra. I nedre ändan är 1. försedd med en omerad mynningsplatta. Munstycket är av samma typ som en modern tenorbasuns, och instr. kan ge de 12 första naturtonerna inom omfånget C—g2 samt kromatiskt nedåt C—Dr L. ha på fyndplatserna oftast anträffats två och två och ha förmodligen använts parvis; därpå tyder dels att paren ibland ha samma stämning, dels att i paren den ena 1. är vänster-vriden, den andra högervriden. Hällristningsav-bildningar visa också ofta två lurblåsare. L:s användning har varit föremål för mycken diskussion. Att de brukats såväl som signal-instr. som i den hedniska kulten torde vara säkert. Spekulationer om en i Norden förefintlig tvåstämmighet under bronsåldern med hänvisning till lurfynden ha av olika forskare skarpt tillbakavisats. Litt.: Art. av A. Hammerich och K. Kroman i Aarböger for nordisk oldkyndighed og historie (1893, 1902, 03 och 04; A. Oldeberg, A. contribution to the history of the Scandinavian bronze lur in the Bronze and Iron ages (i Acta archaeologica 1947); H. C. Broholm, W. P. Lar-sen & G. Skjerne, The lures of the Bronze age... (1949). Å.L-y 2. L., vallur, vallhorn (ty. Alp(en)-horn; fr. cor des alpes), folklig trä trumpet av ålderdomlig typ, vanl. bestående av två trärännor, vilka sammanhållas av näverlindor, vid-jor, snören el. liknande material. Instr. tillhörde antagligen från början en eurasiatisk herdekultur och infördes i neo-litisk tid av yngre stäppfolk till den eur. kontinenten. Karakteristiskt nog är 1. utbredd främst i bergstrakter, vilka i egenskap av naturliga reliktområden bevarat den till våra dagar, ss. t. ex. Skandinaviens och Tysklands bergsdistrikt, alpområdena i Schweiz och Österrike samt bland rumänerna och de slav, herdarna i Höga Tatra. Vidare förekommer den även i Skottland, Finland, Baltikum, Pyrenéerna osv. De stort dimensionerade, raka formerna, vilka bl. a. förekomma hos husulerna i Karpaterna, 740