LUTA stå trol. urtypen närmast. Deras senare förvandling i mindre el. — efter den moderna trumpetens förebild — böjda former hänför sig sannolikt till strävanden att underlätta handhavandet av instr. Av senare datum är även anbringandet av ett särsk. mimstycke av trä el. metall. Tonförrådet begränsas till naturtonserien, varvid i allmänhet området från den 6. till den 12. naturtonen föredrages. Genom tillsats av moderna munstycken utvidgas tonområdet väsentligt, varvid melodier av större omfång kunna utföras. Litt.: H. Szandrowsky, Die Musik und die ton-erzeugenden Instrumente der Alpenbewohner (i Jahrb. des Schweizer Alpenclubs 1867/68); W. Sichardt, Der alpenländische Jodler... (1939). E. E. Luraas [-ås], Knut Öysteinsson, norsk spelman (1780—1843) från Tinn i Telemarken. L. reste omkring i s. Norge som spelman och rosenmålare och lärde en mängd slåtter, som han delvis omarb. och satte sin egen prägel på. Han var läromästare till bl. a. Giböen och Myllarguten. Ö. G. Lu'se, H e r t a, lettisk sångerska, mezzosopran (f. 1891 15/s), sedan 1950 verksam i USA. Utbildad i Paris och Berlin tillhörde L. den lett. Nationaloperan i Riga från 1918 och var 1937—44 lärare vid MK där. Hon har, icke minst i Tyskland, England och Sverige (1948), nått uppskattning som framstående liedsångerska. Lustig [lo'-], Jacob Wilhelm, nederländsk musikskriftställare (1706—96), organist i Groningen från 1728. L. utgav Inleiding tot de muzykkunde (1751; flera uppl.), Muzykaale spraakkonst... (1754) samt holl. övers, av J. J. Quantz’ flöjtskola (1754), F. W. Marpurgs Anleitung das Clavier zu spielen (2 d.; 1769—65), C. Burneys resedagbok (1786) m. m. Litt.: J. du Saar, Het leven en de werken van J. W. L. (1948; med verkfört, och bibliogr.); H. J. M. Muller, Over de muziekopvatting van J. W. L. (i RBdM 1949). I.S. Luta (ty. Laute, eng. lute, fr. luth, it. liuto, sp. laud; av arab. al’üd, »träet»), stränginstrument, som har päronformad korpus med välvd botten av hoplimmade ribbor och flat lock med runt ljudhål, ofta med rosett, kort, bred hals med band samt stränglåda böjd i vinkel från fialsen. Nedtill äro strängarna fästade i en s. k. tvärregel på locket. Instr. har 11 strängar, därav 5 par stämda i »kör», de två lägsta paren i oktaver, de tre där 741 Luta. på följ, i unison; den högsta strängen, »chanterelle», är enkel. Under 1500-t. var stämningen G, c, f, a, d1, g1 men ändrades i mitten av 1600-t. till A, d, f, a, d1, f1. Instr. spelades urspr. med plektron, men senare övergick man till att knäppa strängarna med fingrarna. L:s glanstid var 1500-och 1600-t., då den var ett viktigt solo-, ackompanjemangs- och generalbasinstrument. Lutan går genetiskt tillbaka på det arab, instr. a l’ü d, en kort-luta, som i sin tur hade pers, förebild, vilket av morerna och saracenerna fördes till Spanien och Sicilien och finns beskrivet redan på 900-t. Under medeltiden bibehölls instr. i stort sett oförändrat, och på 1500-t. är den klassiska luttypen med 8 band och 11 strängar utformad. Under renässansen utvecklades lutbyggandet mot allt större konstfärdighet, den största omsorg nedlades på material och utförande. Under 1600-t., då 1. togs i anspråk som generalbasinstr., utökades dess register med fria bas-(bordun-) strängar, som stämdes diatoniskt nedåt från C. Detta gav upphov till arciliuto, en basluta med två skruvlådor, den ena, för bassträngarna, ovanför och bredvid den för spelsträngarna. Baslutan förekom i två typer, ->t e o r b och ->c h i t a r-r o n e. Den s. k. svenska lutan, som under tiden 1780—1820 byggdes av M. P. Kraft och hans efterföljare, var en modifierad ->cister med sarger och till en början flat, senare välvd botten. Den hade 8 spelsträngar och gjordes även teorberad, dvs. försedd med 5—7 bassträngar. Den kraftska lutan blev utgångspunkt för A. Broeks moderna instr. med gitarrstämning, som numera i efterbildning tillverkas fabriksmässigt. Litt.: O. Körte, Laute und Lautenmusik bis zur Mitte des 16. Jahrh:s (1901); F. Behn, Die 742