LUTHER Laute im Altertum und frühen Mittelalter (i ZMW 1918/19); J. Zuth, Handbuch der Laute und Gitarre (1926—28); M. R. Brondi, Il liuto e la chitarra (1926); K. Geiringer, Vorgeschichte und Geschichte der europäischen Laute... (i ZMW 1927/28); D. Fryklund, Bidrag till gitarri-stiken (i STM 1931); T. Norlind, Den svenska lutan (i STM 1935). D.F.;Å.L-y Luther, Martin, tysk kyrkoreforma-tor (1483—1546), var sedan sin ungdom väl förtrogen med både en- och flerst. musik. Bergsmännen i Sachsen och Thü-ringen, där hans släkt hade sina rötter, voro kända sedan gammalt för sin mu-sikalitet; själv hade L. varit med i skol-kören, under studentåren i Erfurt idkat instrumentalmusik (bl. a. lutspel) och var som augustinmunk väl förtrogen med greg. sångs talrika praktiska problem. L:s skrifter ge talrika belägg för hans väl genomtänkta och positiva inställning till musiken som lärdomsdisciplin, gudstjänstmedel och skydd mot världens frestelser. Det är i sistn. sammanhang han fäller de berömda orden: »Ich gebe nach der Theologia der Musica den nähesten Locum und höchste Ehre». Då L. berör musikens moraliska värde är han visserligen starkt beroende av medeltida betraktelsesätt, som ytterst går tillbaka på antik etoslära, men det viktiga är, att »musik» hos L. innefattar ej blott kyrkans heliga tonkonst utan även den profana musik som medeltidens lärda alltid föraktat. L:s ståndpunkt innebär ett erkännande av profanmusiken som en god Guds gåva, som fördriver »den Teufel und machet die Leut fröhlich». Men tonkonsten är alltjämt ett osjälvständigt medel: liksom latinet i kyrkosången bör bibehållas för att ge ungdomen övning däri, är musiken en förberedelse att rätt upptaga de gudomliga sanningarna och ett värn mot ondskan, som överallt omger människan. Att »musiken själv skulle kunna vara religionens innehåll, ett uttryck för hjärtats förkrosselse, att människan genom musiken skulle kunna befria sig från sin syndakänsla och genom henne bli delaktig av den gudomliga nåden, detta är en känsla, som är även L. främmande» (Blume). L:s varma intresse för musiken framgår även av hans arbete på protestantisk gudstjänsts mus. organisation. I enlighet med sin ped. syn utarbetade han två olika mässplaner, den konservativa Formula missae (1523), som i viktiga hänseenden bibehåller katolsk mässordning och varit avsedd för större kyrkliga förhållanden med utbildad sångpersonal, och den radikalare Deutsche Messe (1526) med ty. språk, lämpat till greg. mel., huvudsaki. recitationsformler el. syllabiska partier, som berövats sina melismer — en redaktion som L. med olust gripit sig an med (tills, m. yrkesmusikerna K. Ruppsch och 743 J. Walter), emedan han insåg dess svårigheter och olämplighet: »både text och noter, accent, visa och uttryckssätt måste växa fram ur modersmålet och passa stämman, eljest är alltsammans blott ett härmande som aporna göra». Redan i Formula missae erinrar L. om bristen på »fromma sånger», och insikten härom tvang honom att försöka sig som melopoet. Att han därvid i enstaka fall skapat både mel. och text är ytterst naturligt. Men om man med någon större grad av säkerhet kan tillskriva honom bestämda mel. — kanske bortsett från SvK nr 124 och 606 — är ovisst. Man gissar ytterligare på SvK nr 37, 63 samt 278 o. a. För vokalpolyfonins användning i gudstjänsten var L. varmt intresserad. Då hertig Johan planerade att upplösa kantoriet i Tor-gau, ingrep L. i skarpa och drastiska ordalag och hänvisade både till bibelns vittnesbörd och samtida katolska furstars frikostighet mot fi-guralmusiken. Sin beundran och tillgivenhet för den katolske tonsättaren Ludwig Senfl i München har han givit sköna uttryck åt i ett brev från 1530; många och ofta citerade äro de uttalanden som visa L:s kärlek till och kunskap om samtidens kontrapunktiska musik, något som eljest till fullo bevisas av hans egen 4-st. motett Non moriar sed vivam (ps. 118, vers 17, nytr. 1917). Den korta satsen uppvisar en med tidens polyfona stil förtrogen musiker. Litt.: C. von Winterfeld, Dr. M. L:s geistliche Lieder (1840); J. Rautenstrauch, L. und die Pflege der kirchlichen Musik in Sachsen (1907); H. Kretzschmar, L. und die Musik (i PJ 1917); H. Abert, L. und die Musik (Flugschrift der L.-Gesellschaft 1924; omtr. i Schriften und Vor-träge, utg. av F. Blume, 1929); F. Blume, Das monodische Prinzip in der protestantischen Kirchenmusik (1925); F. Gebhardt, Die musi-kalischen Grundlagen zu Luthers deutscher Messe (diss. 1930); H. Preuss, L. der Künstler (1931); M. Allard, Från L. till Bach (1932); C.-A. Moberg, Kyrkomusikens historia (1932); W. Gurlitt, Johann Walter... (i Luther-Jahrbuch 1933); C. Schneider, L. poète et musicien... (1942). — Källpubl.: Bd 35 av Weimarer Luther-Ausgabe (Lucke-Moser). C.-A. M. Lutor, av C. Sachs och E. M. von Horn-bostel (->Musikinstrumentsystematik) införd gemensam bet. för den grupp av sammansatta chordofoner, som ha en korpus som resonator och en hals som möjliggör, att strängarna kunna sträckas utanför korpus. C. Sachs indelar lutorna i kortlutor, vilkas hals är kortare än korpus och morr fologiskt utgör en förlängning av denna, och 1 å n g 1 u t o r med en hals längre än korpus. Till den förra gruppen höra bl. a. violin, gitarr, luta, vielle, till den senare de s. k. spjutlutorna och långhalslutor. Å. L-y 744