LYRA Lyra. Antik vasmålning. Le Cons. National de Musique et d’Art Dra-matique, gr. 1872, som letts av bl. a. F. Schmitt (1922—24) och G. M. Witkowski (1924—41) och nu förestås av E. Trillat, och La Société des Grands Concerts, som gr. 1905 av G. M. Witkowski och vars nuv. dirigent är dennes son Jean, samt La Société de Musique de Chambre, gr. 1949 av E. Trillat. En annan betydande konsertorganisation är den blandade kören Les Chanteurs de Lyon, gr. 1931 av L. Vietti och f. n. ledd av P. Chabro. Dessutom finnes lo-kalavd. av Jeunesses Musicales de France (J. M. F.). — Fr. o. m. 1949 anordnas varje sommar en Festival de Lyon med konserter av olika slag, balett- och teaterföreställningar. Litt.: L. Vallas, Un siècle de musique et de théåtre de Lyon 1688—1789 (1932). K. R-n Lyra (ty. Leier), stränginstrument med låd- el. skålformad korpus och 2 sido-ställda, hornformigt böjda armar i lockets plan, upptill förbundna med en tvärslå, som uppbär de till klangkroppen parallellt löpande strängarna. De äldsta bevarade ex. av lyror från kunga-gravarna i Ur i Mesopotamien (omkr. mitten av 3. årtusendet f. Kr.) uppvisa en förbluffande fulländning, som förutsätter en lång förhistoria. Deras asymmetriska form förblir ett karakteristikum hos lådlyrorna såväl inom de äldre kulturerna i Främre Asien och Egypten, dit de infördes under 2. årtusendet f. Kr., som för många av Etiopiens nutida lyror. Vid sidan av lådlyran utbildades i den äldre Orienten en form med ihåliga armar, som sammanfogats med korpus till en enda klangkropp, t. ex. hos den från Mindre Asien i det ö. Medelhavsområdet inträngande antika ->kitharan. Måhända något yngre är den från antiken bekanta skållyran, vars utbredning inskränkte sig 751 till de ö. Medelhavsländerna och som ännu lever vidare i Nordostafrika och Syrien. Rundlyror kunna påvisas hos kelterna redan under 1. årh. f. Kr., liksom även förhållandevis tidigt i Tyskland och Skandinavien. De försvunno dock under den senare medeltiden och höllo sig endast kvar som stråklyror och bardinstr. i Wales till början av 1800-t. Till för kort tid sedan begagnades de dock ännu som folkinstr. i Finland och sv. Estland. Jämförande art.: Crwth, Kinnor, Kithara, Stråkharpa. E. E. Lyragitarr, en gitarrtyp från 1700-t:s slut, förmodl. konstruerad av den franske instrumentmakaren Maréchal i Paris. Dess form efterbildar den antika kitharan men uppvisar i övrigt gitarrens alla konstruktiva egenskaper. L:s uppkomst sammanhänger med empirens antikiserande tendenser, och den vann snabbt spridning i de flesta eur. länder som omtyckt och ofta elegant utstyrt modeinstr., framför allt trakterad av damer i förnämliga borgerliga salonger. L. stöddes i regel mot den sittande spelarens knä; stundom ställdes den på en piedestal och trakterades i stående ställning. På grund av dess obekväma hanterande och dova Lyragitarr. 752