MANNONE kammarmus. verk prov på den nya stil, som växte fram vid 1700-t:s mitt. Denna stil, som nådde sin fulländning med wienklassikerna, framgick ur kravet på enkelhet och naturlighet i känslouttrycket och kännetecknas formellt och kompositionstekniskt av sonatformen med dess temakontrast, av regelbunden periodisering, enkel påtaglig harmonik och ho-mofon sats. M. vann vidsträckt berömmelse också för sin oförlikneliga orkesterdisciplin, genom vilken ett av skolans nya stilmedel, det s. k. svällningscrescendot, kunde komma till sin fulla rätt. — Nytr. främst i DTB 3:1, 7: 2, 8:2, 15—16 och DDT 39. Jämförande art.: Galant stil, Känslosam stil, W ienklässicism. Litt.: R. Sondheimer, Die Sinfonien von Franz Beck (i ZMW 1921/22); A. Heuss, Zum Thema: »Mannheimer Vorhalt» (i ZIMG 1907/ 08); dens., Über die Dynamik der Mannheimer Schule (i H. Riemann-Festschrift 1909); L. Ka-miehski, Mannheim und Italien (i SIMG 1908 —09); W. Fischer, Zur Entwicklungsgeschichte der Wiener klassischen Stils (i StM 1915); F. Waldkirch, Die konzertanten Sinfonien der Mannheimer im 18. Jahrh. (diss. 1931), inledningarna till ovannämnda nytryck. S. W. Mannone [mä'nån], Joseph (Wingy), amerikansk jazzmusiker (f. 1904 13/2), trumpetare och sångare, numera företrädesvis ledare för grammofonorkestrar. Manns, Sir August Friedrich, engelsk dirigent (1825—1907), ledde 1855— 1901 de betydelsefulla symfonikonserterna i Crystal Palace i London och 1883— 1900 de vart 3. år återkommande Hän-delfesterna. — Knight 1903. — Litt.: H. S. Wyndham, A. M. and the Saturday concerts (1909). Ma'no, it., hand, ofta förk. m. I sammansättningar vid föredragsbet. ss.: m. d e s t r a, it., högra handen; m. s i n i's t r a, it., vänstra handen; a due (tre, quattro) mani, it., för 2 (3, 4) händer. Manojlo'vic [-vitf], Kosta P., serbisk tonsättare (f. 1890 3/i2), utbildad i München, Belgrad och vid univ. i Oxford; körledare och lärare vid MA i Belgrad. M:s kompositioner, ss. kantaten By the wa-ters of Babylon, kammar- och pianomusik samt sånger, äro hållna i en Reger-befryndad stil. Manon Lescaut [manå'n laskå'], den kvinnliga huvudpersonen i abbé A. F. Prévost d’Exiles’ roman Histoire du che-valier Des Grieux et Manon Lescaut (1731), vilken lämnat stoff till flera mus. framställningar; av tidigare må nämnas operor av M. W. Balfe (1836) och D. F. E. Auber (1856). Alltjämt framförda verk äro: Manon, opera i 3 akter. Musik av J. Mas-senet till text av H. Meilhac och P. Gille. Uppförd ffg.: Paris 1884; Sthlm 1896; Oslo 1916; Hfors 1939. — Huvudroller: Manon Lescaut (sopran), Chevalier des Grieux (tenor), Lescaut (baryton), Greve des Grieux (bas). Manon Lescaut, opera i 4 akter. Musik av G. Puccini till text av Illica, Ricordi m. fl. Uppförd ffg.: Turin 1893; Gbg 1926; Sthlm 1929; Khmn 1930; Hfors 1931. — Huvudroller: Manon Lescaut (sopran), Chevalier des Grieux (tenor), Lescaut (baryton), Geronte de Ravoir (bas). Manon Lescaut, balett. Koreografi av J. Aumer, musik av F. Halévy. Uppförd ffg.: Paris 1830. Manski(-Bransen), Dorothee, amerikansk operasångerska, sopran, av tysk börd (f. 1895 el. 98 11/3), sedan 1941 sånglärare vid Indiana Univ., Bloomington. Efter deb. vid Staatsoper i Berlin 1923 var M. anställd vid Metropolitan 1927—41; framträdde även vid Salzburgfestspelen 1933 och 34. Hennes repertoar omfattade främst Wagner och nyare tysk opera. — Hennes dotter, operasångerskan, sopran, Ingeborg (Inge) M. deb. 1947 vid Chicago Civic Opera Co. Manskvartett, i Sverige ofta använd benämning på den fyrstämmiga manskören el. manskörsången. Termen har dock tenderat att alltmer innefatta även komp, för m. och därmed övergå till bet. för den spec. typ av manskörsång, som från 1800-t:s första hälft skapats i Sverige. M. bygger visserligen stundom på massverk-ningar men är lika ofta av lyrisk-kammarmu-sikaliskt utmejslad art. Till karaktären var m. urspr. övervägande fosterländsk (Haeffner, Wennerberg o. a.) el. sällskapsbetonad (dryckessånger) men övergick alltmer till lyriska ämnen (vårsånger, serenader, kärleksvisor) med prins Gustaf, O. Lindblad m. fl. som främsta namn, vartill komma folkvisor och av dem inspirerade alster samt folklivsskildringar med höjdpunkt i A. Söderman. En viktig ingrediens blev tidigt Bellmanssången. Dessa linjer ha följts in i våra dagar med tonsättare som Peter son-Berger, Alfvén, Rangström, Widéen, J. Eriksson m. fl. I senaste tid har genren uttunnats genom upptagande av arr. och inslag av ovidkommande effekter, särsk. lånade från amer. förebilder. Som främsta bärare av m. ha framträtt studentkörerna, skarpskytterörelsen, ordenssällskap (bl. a. Par Bricole) och de ideella föreningarna. För m. verkar sedan 1883 Sällskapet för svenska kvartettsångens befrämjande; de sv. manskörerna äro sedan 1909 förenade i 807 808