MARA Svenska sångarförbundet. — Jfr även Kör. För litt. se under resp, körer och förbund. G. P. Manskör ->Kör. Manskören Excelsior ->KFUM-kören. Mantova'ni, Annunzio, engelsk violinist och kapellmästare av italiensk börd (f. 1905), en av Englands mest kända dansmusiker. M. var länge ledare för Salon Orch. i London, där han 1931 deb. med egen ork. på Mon-seigneur Restaurant. — Han har med sin ensemble vunnit stor popularitet även inom radio, film och teater samt gjort grammofoninsp. Mantovano, de ->Ripa. Mantua'ni, Josef, österrikisk musikskriftställare (1860—1933), biblioteks-man, från 1909 ledare för Landesmuseum i Laibach och prof, vid universitetet där. Elev av bl. a. Bruckner och univ. i Wien (dr phil.) blev M. 1893 chef för musikavd. vid Wiens Hofbibl. Bland hans skr. märkas Ta-bulae codicum manuscriptorum... (2 d., 1897— 99; katalog över bibl:s ms.-saml.), Über den Beginn des Notendruckes (1901), Geschichte der Musik in Wien 1 (1904) samt kyrkomusi-kaliska arb. på slov. och kroat, m. m. — Utg.: J. Gallus, Opus musicum (i DTÖ 6:1, 12:1, 15:1, 20:1, 24 och 26) o. a. G. P. Manua'l (av lat. manus, hand) benämnes i orgeln en klaviatur för händerna. I överflyttad bemärkelse används bet. även för den med en m. korresponderande avd. inom pipverket, t. ex. 1. manual etc. (Jfr Orgeldisposition, Spelbord.) Manualiter betecknar, att en komposition för orgel uteslutande skall — el. kan — utföras på dess manual (er). Manualkoppel ->Koppel. Manubrium ->Register 2. Manuel [-nyä'l], Roland, eg. Roland Alexis Manuel L é v y, ofta även formen Roland-Manuel, fransk musikskriftställare och tonsättare (f. 1891 22/3), preses i UNESCO :s internationella musikråd. Elev av Roussel och dTndy vid Schola Can-torum i Paris och av Ravel har M. varit lärare vid Paris MK och även verkat som musikkritiker. Bland komp, märkas operorna Isabelle et Pantalon (Paris 1922) och Le diable amoureux (1926—30), 3 baletter o. a. scenisk musik, en pianokons. (1939) m. fl. ork.-verk, körverken Jeanne d’Arc (1937) och Stella maris, kammarmusik, pianostycken, sånger m. m. Skrifter: M. Ravel et son oeuvre (1914), A. Honegger (1925), M. Ravel et son oeuvre dra- matique (1928), M. de Falla (1930), M. Ravel (1938; ty. uppl. 1951), Plaisirs de la musique (3 d., 1947—51; tills, m. Nadia Tagrine) o. a. G. P. Manzer [ma'ntser], Robert, österrikisk dirigent (1877—1942), från 1910 vid kurorkestern och 1919 vid Musikverein i Karlsbad; GMD 1923. LMA 1937. M. var primarie i den av honom gr. M.-Q u ar t e 11, som vidare bestod av violinisten Franz Strobl, altviolinisten Ernst Schneider och violoncellisten Franz Noli. Gästade Gbg 1931. de Manziarly [- mantsiarlf], Mar-c e 11 e, fransk tonsättare av rysk börd (f. 1900 13/io), elev till Nadia Boulanger och Weingartner. Verk: Concertino för piano och ork. (1932), Sonate pour Notre-Dame de Paris (1915) o. a. ork.-verk; kammarmusik (stråkkvartett 1943 m. m.); pianostycken (bl. a. sonat för 2 pianon 1946), kör- och solosånger. Manzini, Romana, ->Herseth. Maqäm (arabiska, eg. ort, plats), en term, som blivit vanlig i den musikvetenskapliga litt. för att bet. vissa melodiska typer och standardformler, vilka såväl i de orientaliska högkulturerna som i den antika och delvis även i den medeltida tonkonsten bildade grundvalen för uppfinnandet av nya melodier. Härvid äro de allmänna tonala och moti-viska egenskaperna givna med den för varje gång valda typen, medan det melodiska för-lonnet i sina detaljer icke är fastlagt. Det står följaktligen sångaren el. instrumentalisten fritt att utarbeta typen i de mest skiftande variationer. — I allmänhet finns det inom en bestämd historisk el. regional kulturkrets ett begränsat antal dyl. melodityper, som för det mesta muntligen lämnas i arv från den ena generationen till den andra och över vilkas innehåll man strängt vakar. I den indiska och den ara-bisk-islamska kulturkretsen äger var och en av melodityperna dessutom en egendomlig magisk kraft, varför den endast får användas i en för densamma passande omgivning och i överensstämmelse med tiderna på dagen. Dessa föreställningar äro liksom själva systemet av melodityper utan tvivel ett arv från forntiden och en reminiscens av en världsbild, som satte musiken i växelverkan med de kosmiska krafterna. Till meloditypernas kategori höra bl. a. de antika nomoi och tonoi samt inom den grek, och armen, kyrkomusiken echoi. De kvarlev-de vidare i den greg. kyrkosången och i de västerländska lais samt hos minnesångarna och mästersångarna. E. E. Mara, Gertrud Elisabeth, f. Schmeling, tysk sångerska, sopran (1749 809 810