MARSCHNER Heinrich Marschner. (högtids-, sorg-m.). Inom militär-m. skiftar tempot länderna emellan: sålunda äro t. ex. fr. och eng. m. i regel väsentligt hastigare än ty. och nord. Stundom ha även nationalsånger el. fosterländska hymner erhållit m.-karaktär (Marseljäsen o. a.). M. som konstmusik uppstod ur batalj musiken under 1500-t. och återfinnes bl. a. i de eng. virginalisternas verk. De äldre orkester-m. voro ceremoniella el. seriösa (t. ex. hos Lully el. Händel), medan däremot 1700-t:s militär-m. präglades av snabba tempi. Den högtidliga opera-m., först använd på Lullys tid, förbands så småningom med praktfulla intåg och större ensemblesatser (Mozart, Berlioz, Meyerbeer, Wagner, Verdi m. fl.). Konstfullt bearb. har m. begagnats av bl. a. Beethoven (Eroica-symf., A-dursonaten op. 101). På gränsen till den eg. militär-m. stå Schuberts fyrhändiga marscher. Den nutida militär-m. synes härstamma från 1600-t., då den ofta stod i fören. med soldatsången, och erhöll sin slutgiltiga utformning av ty. musiker under 1800-t. (F. von Bion, C. Teike, J. F. Wagner o. a.). Som kontrast mot denna mera tunga typ stå eng. och amer. m. med J. P. Sousa som främsta namn. — De äldsta sv. m. gå tillbaka till slutet av 1600-t. Enl. gammal tradition inom armén äger varje reg. sin egen regementsmarsch. Under 1800-t., då sv. militärmusik stod under visst utländskt inflytande, introducerades av främmande dirigenter många utländska parad- och förbi-m., vilket förklarar, att flera av våra reg. ännu 823 äga så typiskt ty. m. som t. ex. »Preussisk armémarsch», In Treue fest, Er lebe hoch. I slutet av 1800-t. och början av 1900-t. försågs dock ett el. annat reg. med sv. regements-m., bl. a. Kungl. Upplands reg:s m. av C. A. Bergström. Under senare år ha allt flera sv. m. antagits som regementsmarscher. Litt.: H. Spitta, Der Marsch (bd 6 av Mu-sikalische Formen in hist. Reihen); K. Strom, Beiträge zur Entwicklungsgeschichte des M:s (diss. 1926). I. G.;G.P. Marschner, Heinrich August, tysk tonsättare (1795—1861), en av huvudföreträdarna för den tidiga romantiska operan i Tyskland, där operan Hans Heiling ännu tillhör repertoaren. M. var bl. a. kapellm. i Dresden och därefter några år verksam i Leipzig; 1831—59 hovkapellm. i Hannover. Som operakompositör följde han Weber och Spohr och blev särsk. genom Der Vampyr (Leipzig 1828) och Hans Heiling (Berlin 1833; Sthlm 1865) som romantiker en typisk företrädare för den tyska s. k. skräckoperan med ämne och handling hämtade från det övernaturligas värld. Hans dramatiska ka-rakteriseringsförmåga och något svulstiga me-lodik spåras ännu hos Wagner i Den flygande holländaren och med enstaka drag t. o. m. i Tannhäuser. M. slog även igenom med sina körstycken och solosånger och komp. f. ö. kammarmusik (trios, en pianokvartett, pianosonater) och tillfällighetsmusik. Operor (u. n.): Der Holzdieb (Dresden 1825), Der Templer und die Jüdin (Leipzig 1829), Des Falkners Braut (Leipzig 1832) m. fl. Litt.: W. Neumann, H. M.... (1854); G. Mün-zer, H. M. (1901); H. Gaartz, Die Opern H. M:s (1912); G. Fischer, M.-Erinnerungen (1918); E. Istel, Die Blütezeit der musikalischen Romantik in Deutschland (21921); A. Gnirs, Hans Heiling (1931). E. S-m Marseille [-sä'j], Frankrikes andra stad, som hamnstad dess största (ca 636 000 inv. 1947), gr. omkr. 600 f. Kr. och en av Europas äldsta städer; huvudort i dep. Bouches-du-Rhöne, biskopssäte. Efter att under tidigare sekler huvudsaki. ha utvecklats ss. en kyrklig angelägenhet blev stadens musikkultur under Ludvig XIV:s epok mera fasetterad, och särsk. starkt uppflammade intresset för den dramatiska tonkonsten. År 1687 öppnade näml. Pierre Gaultier med kungl. privilegium en operascen, där närmast efter hans invigningsverk alla Lullys operor uppfördes och där aktiviteten livligt fortsatte även under följ, sekel. Den stora revolutionen — varunder stadens namn för all framtid förknippades med Frankrikes nationalsång — orsakade här som annorstädes i landet ett avbräck i den mus. verksamheten, men i början av 1800-t. återupptogs den efter delvis nya linjer. 824