MARTI NI, J. P. É. blandad kör, barnkör och ork. (1917), symf. (1937), Petite symphonie concertante för cembalo, harpa, piano och 2 stråkork. (1945), kons, för 7 blåsare, slagverk och stråkork. (1949), pianokons. (1934), ballader för piano och ork. (1939), violoncell och liten ork. (1948), flöjt och ork. (1939), saxofon och stråkork. (1938), basun och ork. (1940) o. a. ork.-verk; det profana oratoriet Le vin herbé för 12 soloröster, 7 stråkar och piano (1938—41), oratoriet In terra pax (1944), passionsoratoriet Golgatha (1947), mässa a cap. (1926); stråkkvintett, Rhapsodie för 2 violiner, 2 altvioliner och kontrabas (1935), pianokvintett (1920), violinsonat nr 1 (1913), nr 2 (1931), o. a. kammarmusik; orgel- och pianomusik (bl. a. 8 preludier för piano, 1949), sånger, även med orkester, o. a. Litt.: Biogr. och verkfört, i Polyphonie 1918; K. von Fischer, F. M. (i SchwM 1951). B. W-r Martine'Ili, Giovanni, italiensk operasångare, tenor (f. 1885 22/io), anställd vid Metropolitan 1913—46 och en av dess främsta krafter. M. deb. 1910 i Milano. Från 1912 gästspelade han regelbundet på Covent Garden; hade 1913 sin Metropolitandebut som Rodolphe i Bo-hème. M., som gästat världens ledande operascener, har främst sjungit it. och fr. operapartier, vidare Tristan i Tristan och Isolde samt kreerat Fernando i Granados’ Goyescas (1916). Martfni, Giambattista, vanl. kallad Padre Martini, italiensk tonsättare och musikpedagog (1706—84), sin tids berömdaste musikteoretiker och mest eftersökta musiklärare. M. brevväxlade med många musiker och musiklärde och besatt i alla mus. frågor en obegränsad auktoritet. Hans komp., mässor o. a. kyrkomusik, vunno vidsträckt spridning. M:s viktigaste skrift är Storia della musica (3 bd, 1757—81), som dock endast omfattar antikens musik. Till hans elever hörde J. C. Bach och J. G. Naumann; även Mozart fick 1769 viss handledning. Efter stud, för A. Predieri och A. Riccieri inträdde M. 1722 i Franciskanorden, blev 1725 Giovanni Martinelli. Jean Martincn. Giambattista Martini. kapellm. vid S. Francesco i Bologna och 1729 prästvigd. Han fördjupade senare sina kunskaper i musik för Perti. Skrifter: Storia della musica (3 bd, 1757—81), Esemplare o sia saggio fondamentale pratico di contrappunto sopra il canto fermo (di contrap-punto fugato) (2 bd, 1774—76) m. fl. — Tr. komp.: Litanior och Maria-antifoner, 18 Spnate d’intav olatur a per 1’organo e cembalo (1742— 47), 12 kammarduetter (1763). — I MA:s bibi, op. 4 An ouverture and two grand concertos ... Litt.: G. della Valle, Memorie istoriche del P. G. M. (1785): G. B. Moreschi, Orazione in lode del P. M. (1786); F. Parisini, Della vita e delle opere del P. G. M. (1887); L. Busi, Il P. G. M. ... (bd 1, 1881; med verkfört.): G. Gandolfi, Elogio di G. M. (1913); W. Reich, P. M. als Theoretiker (diss. 1934); A. Pauchard, Ein italienischer Musiktheoretiker Pater G. M. ... Eine literarische Quellenuntersuchung zur »Storia della Musica» (diss. 1941); G. F. Mali-piero, L’armonioso labirinto da Zarlino a P. M. ... (1946; med bibliogr.). — Brev utg. 1888 av F. Parisini. I. S. Marti'ni, eg. Schwartzendorf, Jean Paul Égide, fransk tonsättare av tysk börd (1741—1816), för eftervärlden mest bekant genom sången Plaisir d’amour. M. blev 1814 hovmusikintendent hos Ludvig XVIII. Verk: L’amoureux de quinze ans (1771), Henri IV (1774; bägge i Paris), Le droit du seigneur (Fontainebleau 1783; Den unga bru- 830 829