MC (1638), i vilka ffg. förekommo de ännu använda tecknen för nyansering och för drill (tr) med förklaringar i förordet. M:s bror, kapellm. i Peterskyrkan i Rom Vergilio M. (1597—1646), skrev bl. a. tills, m. M. Marazzoli den första komiska operan, Chi soffre, speri (Rom 1639). — Litt.: A. Car-dinalli, Cenni biographici su D. e V. M. (1927). Mc [mäk] före namn ->Mac. m. d., förk. för mano dest ra, it., högra handen. ->Mano. Medböe, Jon Trygve, norsk musikhistoriker (f. 1922 28/3), mag. art. 1942. Elev av K. Egge, I. Johnsen och E. Westher är M. sedan 1947 lärare vid flera inst. i Oslo i musikhistoria, formlära, psykologi och estetik. — Skrift: Om formen i musiken (1950). ö.G. Medeltida, preludium och melodram i 1 akt. Musik av T. Rangström till text av H. Drachmann. Uppförd ffg.: Sthlm 1921. — Huvudroller: Peder Strangeson (baryton), Preben Palsgård (bas), Fru Metta (sopran), Harpa (bas), Giga (tenor), Flöjt (tenor), Luta (sopran). Meder, Johan Valentin, tysk tonsättare (1649—1719), högt skattad av sina samtida (J. Mattheson o. a.), en av det svenska stormaktsväldets flitigaste kom-sitörer av ceremoni- och hyllningsmusik. Efter att i Danzig ha försökt introducera operakonsten med 2 egna verk, Nero och Coe-lia (1695 resp. 98), tvangs M. på grund av rådets ovilja mot den sceniska konsten att lämna staden och blev 1701 domkyrkoorg. i Riga. I sv. musikhistoria är M. känd för sin opera Die beständige Argenia, som skrevs för drottning Ulrika Eleonoras intåg i Sthlm 1680 men som uppf. i Riga (ms. i KB) samt för verk till firande av ryssarnas fördrivande från Riga 1684 jämte andra ms. i UUB. — En passion utg. av K. Paulke. — Litt.: Art. av J. Bolte i VJ 1891 (m. verkfört.) och 92 samt SIMG 1899—1900. I. S. Me'deritsch, Johann, kallad Gallus, österrikisk tonsättare (1765—1835), efter 1796 främst verksam i Wien som tonsättare (sångspel, pianokons., mässor och kammarmusik) och musiklärare. — Litt.: K. E. Blümml, J. M.... (i Mo-zarteums-Mitteilungen 1919). G.P. Media'nt, bet. för ackord (och ackord-funktioner), belägna på tersavstånd mellan huvudfunktionerna tonika, dominant och subdominant. Denna vida definition av begreppet m. täcker två användningar av ordet, vilka måste hållas isär. 1) Dels avses stundom de skalegna mel-lantreklangerna på tersavstånd, dvs. e-g-h och a-c-e i C-dur. (->Funktionslära sp. 409.) 2) Dels avses alla de tersbesläktade durtreklangerna i dur och molltreklangerna i moll. I C-dur äro dessa på stort tersavstånd E-dur och Ass-dur, på litet tersavstånd A-dur och Ess-dur. Denna innebörd av begreppet m., som numera är brukligare än den förra, har i H. Riemanns och hans efterföljares utformning avfunktions-läran erhållit den inskränkningen, att termen endast brukas för ackorden på litet tersavstånd (= tre kvinterns avstånd), dvs. A-dur och Ess-dur i C-dur (submediant resp, mediant) el. fiss-moll och c-moll i a-moll. Se vidare art. Terssläktskap. I. B-n Media'tio, mittkadensen vid slutet av första halvversen i psalmodin. Varje psalmton har en m. med en el. två accenter. Om första halvversen slutar på ett enstavigt ord och ifrågavarande psalmton har endast en accent, kan slutordet sjungas på ac-centnoten, varvid den följ, obetonade noten utelämnas. Denna förkortade m. kallas m e-diatio corre'pta. R.S. Me'dia vita, lat., i vår levnads mitt, inledningsorden i antifonen till Nunc di-mittis i kompletorium, vilken börjar: Media vita in morte sumus, i vår levnads mitt äro vi omvärvda av döden. M. uppkom trol. i den gallikanska liturgin (förf, är ej, som ofta angives, Notker Balbulus) och påträffas först i anglosaxiska hdskr.; tidigt använd som responsorium (ej sekvens). Texten, som via den gallikanska liturgin kan ha bysantinska förebilder, och den dova, karakteristiska mel. i IV:e kyrkotonen förbundos snart med vidskepliga föreställningar. M. återfinnes hos Luther och J. Walter i övers, som »Mitten in dem Leben sind wir vom Tod um-fangen». — Litt.: J. Pothier. M. (i Revue du chant grégorien 1896); P. Wagner, Das M. (i SchwJMW 1924). T. N. Medici [me'ditji], Alberto, dansk violoncellist (f. 1908 12/«), blev 1949 konsertm. i danska radiosymfoniork., där han varit anställd sedan 1944. M. stud, vid MK i Khmn, för H. Sandby samt i Frankrike och Italien (Cassado). Han deb. redan som 13-åring i Aarhus och har varit anställd i olika orkestrar. H. G. Medins [me'dinj], Janis, lettisk tonsättare (f. 1890 9/io), från 1920 dirigent vid Lettlands nationalopera i Riga och därefter (till 1944) ledare för radioork. och föi' instrumentationsklassen vid MK där; sedan 1948 i Sthlm. 855 856