MELICHAR Lauritz Melchior. har gjort honom synnerligen lämpad för opera-litt:s alla hjältetenorpartier. H. G.; G. T-n Melichar [meTikar], Alois, österrikisk tonsättare (f. 1896 18/«). Till en början starkt influerad av Reger har M. i sina senare verk gått mot en överskådligare, klarare stil i Mozarts anda. M. stud, för J. Marx i Wien och Schreker i Berlin, där han även framträdde som dirigent för Philharmonisches Orch. och ledde en rad grammofoninsp. för Husbondens röst; sedan 1940 bosatt i Wien. Verk: Sinfoniettan Der Dom (1934), Franzö-sische Suiten (s. å.), lustspelsuvertyr o. a. ork.-verk; I Tyrannos (1941) o. a. körverk; pianostycken och omkr. 150 sånger; filmmusik (bl. a. Walzerkrieg) m. m. — Litt.: Biogr. av R. F. Brauner i ÖM 1948. G. M. Melini, Grazia, ->Mingotti. Meli'sm(a), grek., utsmyckning, koloratur. — Melismatisk stil el. m e-lismatik, en vokalstil, där längre tonföljder falla på enskilda stavelser (jfr Syllabisk stil, Gruppmelodisk stil). Termen användes spec. på den greg. sångens område men har sin giltighet i alla vokala sammanhang. Inom polyfonin har m. undantagsvis använts synonymt med ->clausula. — Jfr Gra-duale. Gregoriansk sång, sp. 689. T. N. Mellander, Carl Fredrik, musikpe dagog (1878—1946), blev 1912 lärare i kyrkosång vid univ. i Uppsala. M. avlade 1902 kyrkosångar- och org.-ex., 1903 musiklärarex. vid MK i Sthlm och stud, senare för G. Bratt, Armin m. fl. Han var musiklärare vid olika skolor i Uppsala och utsågs 1920 till ledare för domkyrkans gosskör; skrev Liturgisk musik (1916). H. M-g Mellandominant ->Mellankadens. Mellankadens, tillfällig utvikning ur huvudtonarten genom införandet av ackord som icke direkt kunna tolkas i densamma. Det tonartsfrämmande ackordet kan då i stället tolkas som funktion till något annat till huvudtonarten hörande dominantiskt el. sub-dominantiskt ackord, vilket då säges fungera som m:s bitonika. Uteblir bitonikan talar man om ->ellips. M. av större omfattning kunna uppfattas som modulationer. De vanligaste typerna av m. äro dock av ringa omfattning, ytterst ofta inskränka de sig till införandet av en mellandominant (a inotex.). Vid analys bruka m:s ackordfunktioner sättas inom parentes. Jämförande art.: Funktionslära. I. B-n Mellanspel, term använd med skiftande betydelser för att ange ett led inuti en större komp, (sats el. cyklisk satsföljd), vilket har till uppgift att i tiden särskilja omgivande, för sammanhanget av olika skäl väsentligare partier samt även att verka avspännande i förhållande till dessa. Som teknisk term användes m. för de partier i en ->fuga, som förmedla temaexpositionerna. I regel har m. därvid till uppgift att modulera mellan expositionernas tonarter. Stundom användes också termen m. för de mellan den återkommande rondomelodin inskjutna episoderna, ->Rondo. Betr. m. i betydelsen mellanaktsmusik’ i operor o. d. ->Entr’acte, Intermezzo. Jämförande art.: Efterspel, Förspel, Inter-ludium. I. B-n Mellanstick ->Hylning. Mellers, W i 1 f r i d, engelsk tonsättare och musikskriftställare (f. 1914 26/4), har 867 868