MELODI spec. i sina körverk omsatt impulser från Britten. M., som stud, vid univ. i Cambridge och för Wellesz, har från 1936 verkat som musikkritiker; sedan 1947 lektor vid Birminghams univ. Verk: Sinfonia ricercata (1947); In diem pacis för bl. kör och bleckblåsare (1945), kantaterna The forgotten garden (1945), Prometheus (1948), The song of Ruth för soli, kör och ork. (s. å.) och News from Greece för mezzosopran, kör, 3 trumpeter, 2 pianon och slagverk (1949) o. a. vokalverk; stråktrio (1946); sonat för soloviolin (1944). — Skrifter: Music and society ... (1946; 21950), Studies in contemporary music (1947), Couperin and the French classical tradition (1949) o. a. H. M-g Mellersta Sveriges kammarmusikförening, gr. 1928 på initiativ av Anita von Hillern-Dunbar, Gerda Olsson, J. Ruth-ström och S. Smith, vilken som ordf, efterträddes av B. Beckman. Den första lokala vd. i Linköping följdes av talrika andra. Föreningen nedlades 1935. M. befrämjade verksamt sv. musikliv genom att till planmässigt anordnade kons, engagera ansedda in- och utländska konstnärer. Lokal-avd. garanterades till billig årsavgift konserter, vilkas antal bestämdes av avd:s storlek. Å. B. Melling, Einar Andreas, norsk orgelvirtuos (1880—1948), god improvisatör. M., som var blind, var organist i olika norska kyrkor. Han konserterade även i Sverige och Danmark och framträdde som tonsättare. ö. G. Me'lngailis, Emils, lettisk tonsättare (f. 1874 ie/2), en av landets främsta och skaparen av den nationellt folkliga stilen i lettisk konstmusik. M. anknöt till A. Jurjans’ folkliga linje och strävade att så objektivt som möjligt fånga den lett, folkmusikens väsen. Hans verk präglas därför av konstruktiv monotonism, som understryker det naturliga uttrycket och den primitiva vitaliteten i folkvisan. M:s främsta insats är som folkmusikbearb.; av de över 3 500 mel., han insamlat, har han harmoniserat 300. Bland övriga verk märkas en balett, en symf. dikt, »Lettiskt rekviem» för kör a cap., Birzes i noras (8 vol.; bl. körsånger), Dainas i danci (10 vol.; folkdanser, satta för soloröster med folkliga instr.), kyrkliga körsånger m. m. — M. har även ominstrumenterat Musorgskijs Boris Godunov. T. R. Melodi' (grek., av me'los, sång, och odé, dikt, visa), kan betraktas som musikens viktigaste element men är trots detta ett av de mest outforskade. Allmänt synes man med m. avse en enstämmig följd av toner, som på något sätt är sammanhängande organiserad. De enskilda meloditonerna äro alltså bärare av det melodiska men icke identiska därmed; det melodiska elementet är snarare skeendet mellan tonerna i tonföljden. Den minsta melodiska beståndsdelen är därför icke den enskilda tonen utan följden av toner, tonsteget. Att reservera begreppet m. uteslutande för större och mera sammansatta tonföljdsgestalter är icke heller hållbart, då företeelser ss. fraser och motiv också de äro att betrakta som melodiska element. Ej heller är det möjligt att uppställa några bestämda kriterier för vilka yttre egenskaper en tonföljd skall ha, för att skeendet däri skall kunna betraktas som melodiskt. Tidigare har man för en melodi velat stipulera en viss grad av slutenhet, t. o. m. en viss grad av sångbarhet, men sådana inskränkningar bottna i tidsbundna estetiska konventioner som icke kunna anses giltiga för t. ex. modern melodik, ej heller gälla ifråga om en allmän definition. Nyare musikpsykologiska undersökningar ha visat, att vilken tonföljd som helst genom upprepning kan uppfattas som en sluten helhet. Dessa sistnämnda erfarenheter ge snarast stöd åt den uppfattningen, att begreppet m. bör definieras i gestaltpsykologiska termer, dvs. omfatta varje enstämmig tonföljd, som kan uppfattas som en helhet, en musikalisk gestalt. I enlighet med en sådan definition blir den undre gränsen för begreppet m. elementet tonsteg, medan den övre gränsen i viss mån torde kunna bestämmas av den maximala tidsutdräkt och det maximala antal toner man förmår sammanhålla och uppfatta som helhet. Det är tänkbart, att denna övre gräns i ett stort antal fall kan visas ha samband med den naturliga grundvalen för språkliga ut-trycksgestalter, näml, andhämtningen. I varje fall är det påfallande att melodiska helheter mycket ofta till sitt maximala format motsvara språkets satser (t. ex. huvudsats plus bisats), varvid det psal-modiska recitativet och den vismässiga 8-taktsperioden kunna anföras som ex. med vid giltighet. I första hand gäller detta naturligtvis textbetingad melodik samt vokal- el. dansmusikaliskt influerad instrumentalmelodik. 869 870