MIT N IT ZKY Dimitri Mitropoulos. Mitnitzky, I s s a y, svensk violinist av ukrainsk börd (f. 1887 4/3), deb. 1897 med Kievs symfoniork. och har turnerat i Europa och USA. — Sv. medb. 1922. Mitro'poulos, Dimitri, amerikansk dirigent och tonsättare av grekisk börd (f. 1896 4/3), en av nutidens förnämsta, känd bl. a. som ypperlig tolk av modern musik. M. stud, vid MK i Aten, för Busoni m. fl.; till 1925 repetitör vid Staatsoper i Berlin, senare dir. för nämnda MK och dess ork:s ledare. Han ledde 1937—49 Minneapolis Symph. Orch., varefter han utsågs till dirigent för New York Philharm. Symph. Orch. Har skrivit operan Soeur Beatrice (Aten 1919), Concerto gros-so, symf. dikten La mise au tombeau du Christ o. a. ork.-verk, kammarmusik m. m. Å. B. MiTterer, I g n a z Martin, tysk tonsättare (1850—1924), präst, efter stud, för bl. a. Haberl domkapellm. i Regensburg och Brixen. M. komp, i palestrinastil över 200 kyrkomus. verk, bl. a. 45 mässor, samt utgav Praktische Chorsingschule (41908) m. m. B.Hbs Mixa, Franz, österrikisk tonsättare och dirigent (f. 1902), dr phil. 1929. Han var 1929—38 dirigent för »Musikföreningen» i Reykjavik och från 1930 lärare 947 i musikteori vid dess kons.; 1938—45 ledare av operaskolan i Graz. Verk: Operor; en symf., Isländische Rhap-sodie o. a. ork.-verk; Deutsche Messe (1949) m. fl. körverk, kammarmusik, pianostycken och sånger. Mixolydisk. 1. Skaltyp i det antika grek, tonsystemet, sammansatt av två förenade (»konjunkta») tetrakord av strukturen helt-, helt-, halvt tonsteg uppifrån räknat samt den understa tonens högre oktavton. Se vidare Grekland, avd. Antiken, Teori. 2. Enl. medeltida musikteori den sjunde av kyrkotonerna med g som grundton. Den mixo-lydiska kyrkotonen (Authentus tetrardus) har omfånget g—g1, finalis g och tuba d. Den hypo-mixolydiska (åttonde) kyrkotonen (Plagis tet-rardi) har omfånget d—d1, finalis g och tuba urspr. h, senare och numera c. Den mixolydiska kyrkotonen kan sägas ha durprägel men skiljer sig från durskalan genom att sakna ledton till grundtonen. I flerst. sats uppträder den också som en durtonart med ett i-tecken mindre el. ett b-tecken mera än normalt. Harmoniskt sett sker i mixolydiska sammanhang en betoning av subdominantsidan genom treklangen på sjunde tonen (f-a-c i G-dur med växelsubdominantfunktion), kallad mixolydiska septimans ackord. — Jfr Kyrkotoner. I. B-n MixtuT (av lat. mixtu'ra, blandning; fr. fourniture) är orgelns viktigaste repeterande biandstämma och förekommer i de flesta orgelverk. Dess uppgift är i första hand att ge ökad glans åt orgelklangen. Något bestämt schema för sammansättningen går ej att ange, då denna måste varieras efter principalstämmornas anläggning och andra dis-positionsförhållanden. I m. ingå dock alltid oktav- och kvintkörer, stundom även terskörer, vilka emellertid ge stämman en artfrämmande, mörkare klang. Korens antal är vanl. 3—10. Ett medel att öka m:s klangberikande verkan är att låta korens antal växa i de övre oktaverna (t. ex. 6—8-korig m.), liksom att införa dubbla kor, dvs. två el. flera piprader av samma fottal men med olika mensur. Genomskärningsmen-suren är normalt av trång principaltyp. — Jfr Hintersatz. B. K. Mizler, Lorenz Christoph, tysk musikteoretiker (1711—78), matematiker, filosof, dr med. i Erfurt 1747, skrev mu-sikteor. arbeten om bl. a. generalbas (1739) samt smärre kammarmusikverk; utg. tidskr. Neu eröffnete musikalische Bibliothek ... (1736—54). M. stud, vid univ. i Leipzig och undervisades 948