MOLIN Conny Molin. B. Molinari. Molin, Georg Conny Hjalmar, operasångare, baryton (1885—1943), anställd vid K. teatern i Sthlm 1915—40. Efter folkskollärarex. i Linköping 1907 och stud, för O. Lej dström vid MK i Sthlm deb. M. 1911 på K. teatern som greve Luna i Trubaduren. M., som ofta uppträdde som konsertsångare, ägde en varm, myndig stämma och en ovanlig förmåga att skapa stämning kring sina rollgestalter. Till de bästa bland dessa hörde hans Wagner-roller, titelr. i Falstaff och Arnljot m. fl. G. P. Molina'ri, Be mardin o, italiensk dirigent (f. 1880 11/4), en av sitt lands förnämsta, särsk. som tolk av it. musik. M. blev 1912 1. dirigent för Augusteo-ork. i Rom. Han har sedan 1915 turnerat i utlandet, även i Sydamerika och USA (ffg. 1928). — Litt.: E. Mucci, B. M. (1941). B. B-g MolinaTo, Simone, italiensk lutspelare och tonsättare (förra hälften av 1600-t.), elev till (dalla) Gostena och kapellm. vid domkyrkan i Genua. M. skrev madrigaler, motetter samt stycken för luta. Hans Intavolatura di liuto... lib. 1 utg. 1940 av G. Gullino. L S. Molique [målfk], Wilhelm Bernhard, tysk violinist och tonsättare (1802—69), verksam i London som kammarmusikspelare och lärare 1849—66. M. skrev 6 violinkons., körverk, 8 stråkkvartetter o. a. kammarmusik, soloviolinverk m. m. — Litt.: F. Schröder, B. M. ... (1923). G.P. Mo'litor, R a p h a e 1 Fidelis, tysk musikforskare, munk (1873—1948), känd främst genom sitt utomordentliga arb. Die nach-tridentinische Choral-Reform zu Rom (2 d., 1901—02). M., som från 1890 tillhörde benediktinorden, prästvigdes 1897, blev 1904 prior och 1906 abbot vid klostret S:t Joseph nära Coesfeld, West-falen; 1904 medl. i påvliga koralkommissionen för utg. av Editio Vaticana, 1907 dets. för utg. av Codex Juris Canonici. Skrifter (u. n.): Reform-Choral (1901), Deutsche Choral-Wiegendrucke (1904), Der grego-rianische Choral als Liturgie und Kunst (s. å.), Josef Rheinberger und seine Kompositionen für die Orgel (s. å.) och tidskr.-art. m. m. B. Hbs Moll (ty. Moll, eng. minor, fr. mineur, it. minore; betr, ordets etymologi ->B), benämning på tonart och skaltyp med liten ters från grundtonen räknat; den rena mollskalan har dessutom i motsats till durskalan liten sext och liten septima. Betr, mollsläktets historiska utveckling -> Tonart. Mollackord, se nedan Molltreklang. Mollskala uppträder i två former: 1) Melodisk mollskala, vilken i nedåtgående är identisk med den »rena» mollskalan, i uppåtgående får 6. och 7. tonerna höjda av melodiska skäl: a h c d e fiss giss a 11111 1 | agfedcha 11 v 1 1 | 1 2) Harmonisk mollskala, vilken är byggd på ett och samma sätt i upp- och nedgående, i båda fallen med liten sext och stor septima (ledton): a h c d e f giss a 1 | i 1 1 1| 1 Den harmoniska mollskalan innefattar således tonerna i den naturliga mollkadensen med molltonika, mollsubdominant och durdominant. I likhet med durskalan har mollskalan använts mycket långt tillbaka i tiden och har rötter i de mollbetonade kyrkotonerna (främst de doriska). När mollskalan 1547 av Glareanus (i Dodecachordon) infogades i det off. systemet av kyrkotoner benämndes den eolisk kyr-koton, vilken i båda riktningarna var identisk med »ren» mollskala, dvs. melodisk mollskala i nedåtgående. Jämförande art.: Skala. Molltonart kallar man varje tonart, vars material är en mollskala och vars tonika är en molltreklang. Beroende på äldre musikteor. föreställningar om stora och lilla tersens kon-sonansvärden och på dessa föreställningar gr. konventioner var det dock ända fram till 1700-t:s mitt brukligt att avsluta även mollsatser med durackord, dvs. med molltonikans durvariant. Molltonarter kunna räknas från vilken ton som helst. Teoretiskt äro 24 molltonarter tänkbara, men i praktiken användas aldrig molltonarter med flera än 6 å 7 förtecken. Jämförande art.: Tonart, Tonsystem. Molltreklang, mollklang, mollackord, tretonigt ackord bestående av prim, liten ters och ren kvint från grundtonen uppåt räknat. 967 968