MONN Monn el. Mann, Georg Matthias, österrikisk tonsättare (1717—50), tillhör det förwienklassiska utvecklingsskedet i musikhistorien; organist vid Karlskyrkan i Wien. M:s namn har befunnit sig i centrum för diskussionen kring frågan om vem och vilket land, som har prioritetsrätten till de stildrag, vilka senare skulle nå mognad i wienklassicismen. Hos M. finns näml, redan 1740 ex. på så viktiga stildrag som utbildad sonatform, både storfor-mellt (dvs. 4-satsig cykel) och i vad gäller enskilda satsers utformning. Verk i nytr.: En triosonata, 3 symf. (äktheten hos de i H- och Ess-dur betvivlas av H. Riemann), utg. av K. Horwitz och K. Riedel i DTÖ 15: 2; 5 symf. violoncellkons., klaverkons. utg. av W. Fischer (i DTÖ 19: 2; med tematisk fört, över instr. verk av G. M. M.). Litt.: H. Riemann, Stamitz oder M.? (i Blätter für Haus- und Kirchenmusik 12:8—9, 1908); G. Adler m. fl. i DTÖ 15:2 (1908); W. Fischer i DTÖ 19: 2 (1912). B. B-g Mo'nnikendam, M a r i u s, holländsk tonsättare (f. 1896 28/s), elev till bl. a. Sem Dresden och dTndy. M. är främst känd för körverk ss. Missa nova (1930), Zeven Boetpsalmen (1938), Missa Parvulorum (1945) och Te Deum (1946), ävensom Mouvement symphonique (1950), en orgelkons. (1939), Sinfonia sana (1947; för manskör och ork.), orgel- och pianostycken m. m. G. M. Monodi' (grek., eg. »enstämmig sång»), vanl. bet. för den art av ackompanjerad solosång, som under 1500-t:s sista decennier lanserades inom den s. k. Florentin-kameratan (->Camerata) och som signalerade den mus. barockens inträde. M. kännetecknas av en starkt uttrycksbeto-nad, prosodiskt betingad och till karaktären recitativartad melodilinje, stödd åv en basstämma i långa notvärden, vilken av ackompanj atören improvisatoriskt utfylldes till en mera fulltonig beledsag-ning. (->Generalbas.) De nya stilprinciper, vilka m:s förkämpar an-sågo sig förfäkta, uppfattades redan från början ss. bestämt motsatta den gamla polyfonins; den eg. programförklaringen, V. Galileis Dialogo ... della musica antica e della moderna ... (1581), har karakteriserats som »det officiella krigsmanifestet mot kontrapunkten» (A. Amb-ros). Som föredöme uppsattes det antika dramat, vars enkla skönhet och storhet man med den monodiska stilens hjälp ville återuppväcka; resultatet av dessa försök blev barockens opera. För den senare forskningen har m. i långt högre grad än förut framstått som betingad av en föregående kontinuerlig utveckling. Att solosång under 1500-t. inte var någon sällsynthet vare sig i folklig sång el. i laudi och inter-medier omvittnas i samtida litt., men ännu närmare den affektiva monodiska stilen kom ma-drigalen under sin senklassiska period, då flera tonsättare (L. Marenzio, C. Monteverdi) nådde fram till monodiliknande uttrycksformer, ehuru »solostämmans» harmoniska bakgrund ännu avsågs för vokal besättning. Härvid må dock även observeras, att t. o. m. polyfona madrigaler stundom arr. för solosång till lut-ackomp. Galilei själv var en god madrigal-kompositör, och hans monodiskt syftande tonsättningar av patetiska texter, Ugolinos klagan ur Dantes Divina commedia o. a., skrevos till ackomp. av 4-st. violkör, en besättningsform, som vid denna tid ännu stod vokalkvartetten förhållandevis nära. Bet. nog var det också en madrigalist, Monteverdi, som skulle bli den frambrytande m:s första verkligt stora namn; ett så praktfullt ex. på lidelsefull monodisk deklamation som hans Lamento d’Arianna föreligger f. ö. även som 5-st. madrigal. M:s hemland var alltså Italien, och termen avser i första hand ovannämnda stilförändringar under decennierna kring 1600. Använd i vidare betydelse innefattar den emellertid alla de likartade strävanden som fr. o. m. 1600-t. sattes i gång i andra länder, såväl i samband med odlingen av solokantat och opera som på kyrkomus. område. I och med att språket, dess deklamation, språkmelodi och affektinnehåll i så hög grad blev bestämmande för den mus. utformningen, måste m. ge upphov till olika lösningar för olika språk. M. har också spelat en utomordentligt viktig 971 972 Monodi: Ur G. Caccinis »Deh, dove son». (Ur Le nuove musiche, 1601).