DE MONTE roll vid utformandet av nat. särdrag inom vokalmelodiken under hela barocken, främst på fr., ty. och eng. område. I Sverige kom en motsv. utveckling på allvar i gång först så sent som under slutet av 1600-t. och förra hälften av 1700-t. (G. Düben, M. Zethrin, J. H. Roman och H. P. Johnsen m. fl.). Jämförande art.: Barock, Opera. Litt.: F. Blume, Das monodische Prinzip in der protestantischen Kirchenmusik (1925); F. Ghisi, Alle fonti della monodia... (1940); A. Einstein, The Italian madrigal 2 (1949). A. Th. Monodra'm (av grek. mo'nos, en, och drama, skådespel), skådespel el. scenhandling med endast en uppträdande, vanl. bet. för ->melodramat, i vilket texten utföres i talets form till ackomp. av musik. E.S-m Monofo'n (av grek, mo'nos, en, och fone, ljud), mindre vanlig term, synonym med enstämmighet. Monofoni är alltså motsatsen till de flerst. formerna p o 1 y-foni och homofoni. Monoko'rd (av grek, mo'nos, en, och chorde', sträng), ett redan i antiken och under medeltiden använt intervall-mätinstrument (kanon). Över en resonanslåda var en sträng spänd över ett rörligt stall. Genom att flytta detta i olika, på stallet uppmärkta, lägen fick man delar av strängen att vibrera, varvid tonernas matematiska förhållanden åskådliggjordes. För studiet av ackordens intervallförhållanden försågs under senare medeltid m. med flera strängar. Ur detta flersträngade m. uppstod småningom ->klavikordet. Litt.: S. Wantzloeben, Das Monochord als Instrument und als System (1911). S. W. Mo'nrad, Ragnhild Caroline (Cally), norsk sångerska, sopran, och författarinna (1879—1950), deb. på Nationaltheatret i Oslo 1903. M. stud, för bl. a. Kloed samt i Dresden, sjöng 1905 på K. teatern i Sthlm och var 1909 —11 vid Hofoper i Berlin. Hon turnerade som romanssångerska i Skandinavien och framträdde som skådespelerska och regissör; 1942—45 dir. för Det norske teatret i Oslo. Skrift (på mus. område): Tolv timer i sang (1937). Roller: Euridice i Orfeus, Greta i Hans och Greta, Nedda i Pajazzo, titelr. i Tosca och Ma-dame Butterfly, Mimi i Bohème, titelr. i Carmen och Geishan m. fl. H. K. Monrad Johansen, David, ->Johansen. Monsigny [måijsinii'], Pierre Alex-andre, fransk tonsättare (1729—1817), en av de främsta företrädarna för den franska komiska operan under 1700-t., 973 berömd särskilt genom treaktsskådespe-let Le déserteur (1769 i Paris, liksom alla M:s viktigare verk), som länge höll sig på repertoaren och i repris givits så sent som 1911. M. var född i Fau-quembergue vid S:t Omer och kom vid tjugu års ålder till Paris; blev där 1774 maitre d’hotel hos hertigen av Orleans och 1800 inspektör för MK. Sina första impulser som tonsättare mottog han av den it. operatrupp, som från 1752 förde Pergolesis La serva padrona och liknande stycken på programmet. Hans debut på scenen, Les aveux indiscrets (1759) är också ett komiskt impromptu i italienarnas stämläge. I Le maitre en droit (1760) har han funnit sig själv i den smått sentimentala romansen Tout me dit que Lindor est charmant. En lätt travesterande humor gjorde honom populär i Le cadi dupé (1761; Den bedragne Cadi, Sthlm 1781), men större framgång vann han med Le roi et le fermier (1762; Kungen och skogvaktaren, Sthlm 1784). Rose et Colas (1764; Clas och Lotta, Sthlm 1790) är en lantlig idyll i C. S. Favarts maner, och med Aline, reine de Golconde (1766) gjorde han utan större framgång sitt enda försök i den genomkomp, operan. I sitt mästerverk för scenen, Le déserteur (1769; Alexis el. Desertören, Sthlm 1777), har han genombrutit de konventionella skrankorna och med en alldeles ovanlig innerlighet i tonfallet givit rent mänskliga karaktärsdrag åt styckets titelhjälte. M. överlevde sina framgångar i många år. Brister i tekniken lade hinder i vägen för hans utveckling, och han ägde ej heller Gré-trys förmåga att ständigt variera sig själv. När J. M. Sedaine erbjöd honom libretton till Richard Coeur de Lion avböjde han också och hänvisade till Grétry. Själv hade han rest sig ett äreminne med Le déserteur. Operor (u. n.): On ne s’avise jamais de tout (1761; Den förlorade pupillen eller Man kan ej gissa till allt, Sthlm 1790), La belle Arsène (1773; Arsène, Drottningholm 1779), Félix ou L’enfant trouvé (1777). Litt.: A. Pougin, M. et son temps (1908); G. Cucuel, Les créateurs de Topéra-comique fran-gais (1914); Louise Parkinson Arnoldson, Sedaine et les musiciens de son temps (1934; med verkfört, och bibliogr.). E. S-m De Mo'nte, Philipp(e) el. Philippo, belgisk tonsättare (1521—1603), en av sin tids mest berömda musiker, som i tekniskt hänseende ansetts knappast stå till 974