MOTET T en av de viktigaste flerst. vokalinstrumentala musikformerna under medeltid, renässans och barock, huvudsaki. på kyrklig-liturgisk basis. Urspr. (1200-t.) har m. betecknat en flerst. tonsats med samtidig flertextighet (->Motetus), men under de följ, århundradena uppstod en lång rad olika m.-typer, i vilka fler-textigheten efterhand övergavs. M:s utveckling är synnerligen komplicerad och termens definiering redan hos 1500-t:s teoretiker (ss. Tinctoris) mycket vag. Den äldsta, flertextiga, typen utgör på sätt och vis en parallell till texttroperings-förfarandet under 800—900-t. Den sammanhänger intimt med den avancerade organumkonsten under 1100—1200-t., vars duplum-, triplum- och quadruplumstämmor efterhand försågos med nyskrivna, i förhållande till ténor självständiga texter, vilket resulterade i såväl »enkla m.» som dubbel- och trippel-m. (med resp. 2, 3 och 4 av varandra oavhängiga, samtidigt utförda texter). Liksom i melismatiskt el. mensurerat or-ganum bestod ténor vanl. av en melism över en el. flera textstavelser, vilka hämtats från en liturgisk förlaga; i sitt nya sammanhang har denna melism strängt rytmiserats (->In-cipit 3). Härav framgår tydligt m:s primärt kyrkliga och gudstjänstliga funktion, något som gällde även m. med utpräglat värdsliga texter i överstämmorna, vilket påtalades bl. a. i påven Johan XXH:s berömda bulla 1324—25. Den flertextiga m. odlades dock tidigt även inom profanmusiken; som ténor användes ofta världsliga fr. vismelodier, behandlade på samma sätt som de greg. melismorna. Viktiga ex. finnas bl. a. i Montpellier-hdskr., fasciculus 7 (slutet av 1200-t.). Härmed uppstod en teknik som senare blev mycket populär i senmedeltidens parodimässor. Vid samma tid skedde också en genomgripande förändring i rytmiskt hänseende. Under det att de äldsta m. präglats av strikt tretidig modalrytmik (->Modus), uppträdde nu fria rytmiska bildningar, i synnerhet i triplum, där mindre notvärden blevo allt vanligare. Det viktigaste namnet är P. de Cru-ce, i vars virtuosa och deklamatoriskt intressanta m.-typ longa erhållit ända till 27 delvärden. Denna rapsodiskt fria stil ersattes under den begynnande ars nova-tiden av en annan, där man åter eftersträvade en för hela satsen gemensam logisk rytmik. Detta uppnåddes till att börja med genom en isoperiodisk helhetsstruktur, dvs. ett slags ostinat storrytmiskt mönster, bl. a. utmärkt av att stämmornas tids-insatser förblevo desamma även med nytt melodiskt material. Företrädare för denna stil är bl. a. de Vitry. Stämantalet blev nu normalt 3: ténor, motetus och triplum; stundom fogades härtill kontraténor, vilken liksom grundmelodin vanl. utfördes instrumentalt. Ur den iso- periodiska m. framväxte snart den egenartat spekulativa isorytmiska m., vars förste store företrädare är G. de Machault. I denna typ har den rytmiska helhetsstrukturen genomförts nästan i varje detalj (->Isorytmik). Dess förfinat polyfona textur blev ett viktigt stilmedel även för senare tonsättare ss. G. Dufay. Till de mest storslagna m. från 1300-t. hör Machaults berömda Messe Nostre Dame (den s. k. »Kröningsmässan»). Vid sidan av denna konstfulla, nästan abstrakt spekulativa typ utvecklades dock, delvis under påverkan från folklig vis- och chansonstil, en annan, d i s-k a n t-m., där det melodiskt och konstruktivt viktigaste materialet förlagts till överstämmorna. Medan c. f. inom isoperiodisk och isoryt-misk m. vanl. utgjordes av en oförändrad given melodi (cantus prius factus; liturgisk el. profan), insnörd i ett rytmiskt schema, behandlades densamma i diskant-m. med impro-visatorisk frihet. Stämförhållandet ändras samtidigt så att ténor och dess komplementmässiga kontraténor snarast få ackompanjerande funktion. Impulserna till denna stil, särsk. utvecklad inom den burgundiska skolan, kommo i hög grad från England; särsk. den under sin livstid internat. ryktbare J. Dunstable påverkade starkt huvudmästarna inom den 1. nederl. skolan, G. Binchois och G. Dufay. Under 1400-t. inträdde i m.-konsten en djupgående förändring. Entextigheten blev norm samtidigt som melodilinjernas tematiska sammanhang alltmer utvecklades, bl. a. i form av genomimitering. Ansatser härtill återfinnas inom isorytmisk m., såväl flertextig (Dufay) som entextig (bl. a. ett intressant ex. i den nyupptäckta Aosta Codex, n:o 123). Till de många övergångsformerna hör även den, där c. f. i långa notvärden, placerad i vilken stämma som helst, genomlöper hela satsen, medan de övriga stämmorna beledsaga med livligare kontrapunkter, vanl. sammanhållna av gemensam tematik. I denna gestalt kvarlevde typen länge inom orgelkoralens formvärld (de första ex. hos A. de Cabezon, J. P. Sweelinck, S. Scheidt m. fl.). Antalet stämmor blev under andra hälften av 1400-t. normalt 4. I motsats till tidigare verk med fler än 3 stämmor erhöll nu den 4. stämman, contraténor bassus (placerad under ténor), en helt ny funktion som en med karakteristisk melodiföring klangbalanse-rande basstämma. Denna nya klangbild, sparsamt företrädd hos Dufay, blev fr. o. m. tiden för 2. nederl. skolan den vanligaste inom västerländsk tonkonst ända in i vår egen tid. Så småningom förlorades också känslan för ténor -och kontraténorstämmornas konstruktiva, skelettmässiga funktion. Det praktiska resultatet härav blev, att m. i äldre mening helt försvann. Kvar stod blott m. som kategori: en kyrklig flerst. komposition med en för alla stämmor gemensam kyrklig text och vanl. ge-nomimiterad mus. struktur, ofta med vandrande c. f. Den senare tekniken utbildades av bl. 1001 1002